Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Önskar att jag var mer rädd för miljön än rån mot äldre

”Hur kan jag inte vara rädd? Det undrar min väninna med bultande grönt hjärta upprört”, skriver Jennifer Wegerup. Foto: DAVID GOLDMAN / AP TT NYHETSBYRÅN
”Hur kan du gråta mer över isbjörnarnas framtid än över rån mot våra gamla? Kontrar jag”, skriver Jennifer Wegerup.

Ready for takeoff?

Nej, inte förrän jag tänkt min ramsa, sagt min tysta bön, inom mig, som jag måste, innan mitt flyg rullar ut på startbanan. Ett skydd, ett mantra, ett sätt att hantera rädslan. Och så sträcker jag vädjande ut handen mot min medpassagerare, vem det än må vara. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Alla brukar ta den, försöka trösta, prata, distrahera mig. 

De flesta är främlingar, jag flyger mest ensam i jobbet. Genom min rädsla vid flygstarten har jag fått många nya bekanta; i alla åldrar, kvinnor som män, svenskar och utlänningar. Vi byter nummer och mejladresser. Ingen har slagit bort min hand, ingen har hånlett åt min känsla av maktlöshet och instängdhet vid starten, alla har varit medkännande.

Jag vet att det är oändligt mycket farligare att åka bil och hur säkert flyget är. Vår rädsla styr vi dock inte över och fakta kan möjligen lindra, inte bota. 

 

Den nedlåtande ton som en del debattörer nu tar till i klimatdebatten är därför lika märklig som obehaglig. Att den heta sommaren kom mycket lämpligt för somliga, inför valet, det kan jag köpa. Alla spelar sina kort bäst de kan. Men från det till krönikörer såväl som bekanta som högljutt menar att inget spelar någon roll annat än klimatet och att den som inte förstår det enbart är värd förakt, dit är det långt. Vem bestämmer vad en annan människa ska vara rädd för, oroa sig för? Alla har sin verklighet att hantera. Den som sitter trygg i en skön innerstadsvåning, äter sin ekologiska frukost och läser The Guardian kan kosta på sig att rynka nedlåtande på näsan åt andras oro över vardagsproblem. I mina ögon är det samma arroganta ignorans som den klimatförnekarna ägnar sig åt. 

Vem som helst kan inse att vi bränner jordens resurser på ett sätt som är ohållbart i längden. Men den som lever i ett område där bilar brinner eller det känns otryggt att gå ner till den gemensamma slitna tvättstugan kvällstid har all rätt i världen att oroa sig mer för det än för ozonskiktet.

Jag sopsorterar och tar oftast tåget på inrikes resor, men jag erkänner; det som håller mig vaken om natten är inte tankar på miljön. 

Hur kan jag inte vara rädd? Det undrar min väninna med bultande grönt hjärta upprört.

 

Hur kan du inte vara rädd över att vi har villainbrott där grovt kriminella hotar barnfamiljer med pistol? Hur kan du gråta mer över isbjörnarnas framtid än över rån mot våra gamla? Kontrar jag. 

Kanske kan man hålla båda tankarna i huvudet rentav, bry sig om både den stora miljön och närmiljön, och sen leta hållbara lösningar. Inte att åka lådcykel till mataffären samtidigt som 1,4 miljarder kineser och drygt 1,3 miljarder indier kör sitt race på andra sidan jorden.

Jag önskar att jag kunde tänka mer på den smältande polarisen och mindre på terrorismens offer varje gång jag går med mina barn på Drottninggatan och undrar var det smäller nästa gång och vem som ska dö. 

Jag skulle hellre oroa mig för att vindkraftverken i min barndoms blåsiga bygder producerar så relativt lite energi i stället för att undra om mina döttrars Sverige kommer att vara lika fritt och tryggt för kvinnor som det land jag växte upp i. 

Men vi väljer inte vår rädsla. Förakt för oliktänkande leder inte till demokratisk dialog och varaktig förändring. Så i stället för att se ner på den vars oro man inte delar kan man försöka förstå. Som där på flygplanet, då jag är som räddast, och den där okända handen omsluter min.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!