Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Om IS segertåg fortsatt hade de inte ångrat sig

En gripen IS-svensk som intervjuades av Expressens Kassem Hamadé hävdar att han kom till Syrien för att ”lämna blod” och att han nu längtar till Sverige. Foto: KASSEM HAMADÉ
Maren Ueland och Louisa Vesterager Jespersen mördades i december i Marocko. Foto: THOMAS SJOERUP / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Kan allt förlåtas? Kan även de vidrigaste brott sonas?

Vad kännetecknar ett samhälle som vill se sig som anständigt och gott?

Kan något vara mer oanständigt än att glömma offren och låta förövarna gå fria, i anständighetens missbrukade namn?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag följer debatten kring IS-återvändarna och tänker på Maren Ueland och Louisa Vesterager Jespersen. På deras död strax före jul, mitt i sitt livs drömresa till Marocko.

Jag tvingar mig att tänka på den vettlösa smärta och skräck de måste ha känt i sina sista ögonblick. Mördade om natten vid sitt tält av tre IS-män som såg det som en plikt att döda oss otrogna, även försvarslösa unga kvinnor.

I svensk tv ser jag en jurist argumentera kring IS-anhängare som nu vill återvända till det hemland och den livsstil de fördömt, förkastat och velat utrota med drömmen om ett världsomspännande kalifat.

Hon pratar om återanpassning och rättsprocesser som kan ta decennier och jag undrar när vi blev så verklighetsfrånvända. Är det för att vi levt så tryggt så länge? Skulle fler förstå hatet och hotet mot oss om vi såg mer?

Jag har flera gånger fått frågan om varför bilden på den lille döde Alan Kurdi på stranden publicerades över hela världen men inte bilder på alla barn som mördats i terrordåd. Många av frågeställarna har varit arga, menat att vi i media har en politisk agenda, vinklar världen. Jag talade om hänsyn till de anhöriga och pressetiska regler. Men frågan skavde:

Vad skulle det göra med oss och hela debatten om vi såg dessa bilder, såg ondskan och hatets konsekvenser?

Maren Ueland och Louisa Vesterager Jespersen mördades i december i Marocko. Foto: THOMAS SJOERUP / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Bilderna från strandpromenaden i Nice 2016 där 86 personer massakrerades. Tio var barn. Drottninggatan, de döda och lemlästade mitt i hjärtat av vårt land. Manchester. Barcelona. London. Paris. Strasbourg. München. Bryssel. Köpenhamn. Alla städer, alla döda, alla mördade barn, alla skadade, alla anhöriga dömda till evig sorg.

Islamistiska terrordåd mot andra muslimer. Morden på kristna minoriteter. Folkmordet på yazidierna. Kvinnorna och flickorna som gruppvåldtagits och hållits som sexslavar åt IS-männen.

Nog är det om dessa kvinnor vi borde prata, för dem våra hjärtan borde gråta. Inte för dem som frivilligt valt att ansluta sig till IS, leva med männen där, uppfostra sina barn enligt kalifatets regler.

En gripen IS-svensk som intervjuades av Expressens Kassem Hamadé hävdar att han kom till Syrien för att ”lämna blod” och att han nu längtar till Sverige. Foto: KASSEM HAMADÉ

I våra liv fattar vi många beslut, somliga ödesdigra, som vi alla själva måste betala priset för. Den som ”drömmer om äventyr” åker jorden runt, surfar, bestiger berg. Den ansluter sig inte till en mördarsekt.

De som nu vill tillbaka till det hem de vände ryggen grät inte över de barn som dog i terrordåd, tvärtom, de jublade och firade. Avhuggna huvuden från fienden prydde IS städer och byar, triumfen var total när kalifatet växte.

Är det någon som tror att alla de som nu säger sig ångra sig inte skulle velat stanna kvar om IS segertåg fortsatt? Att alla övergivit sin ideologi och inte utgör ett hot? Att alla som hyllat avrättningsfilmer på nätet innan de reste ner bara ville vara kockar och ambulansförare.

Kan någon som inte är orimligt naiv eller intellektuellt ohederlig tro på det? Jag tänker på alla de som dött i kriget mot IS. Vad skulle en modig kurdisk krigarkvinna vilja säga till svekets debattörer?

Skam är det jag känner när samtalstonen är som mest oanständig. Särskilt som vi inte verkar ha lärt något av historien. Sveriges agerande under och direkt efter andra världskriget är inget att vara stolt över. Det var inte vi som dog på frihetens altare, inte vi som stred mot nazismen, inte vi som efteråt utkrävde ansvar.

Vi ska agera rättssäkert, absolut. Men med fokus på att skydda vårt samhälle mot nya dåd och aldrig, aldrig glömma alla som fallit offer för IS ondska.

I anständighetens namn.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!