Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Nu vill man övervaka oss – storebror ser dig, version 2020

Följ senaste nytt om coronautvecklingen i Expressen TV – vi sänder direkt mellan 07 och 23 varje vardag och mellan 10 och 20 på helgerna.
”Jag hade redan fyllt i en uppsjö dokument, visat mina arbetsintyg från SVT. Ändå var det oklart om jag skulle få lov att gå ombord mot Rom”, skriver Jennifer Wegerup.Foto: Jennifer Wegerup
”Jag gick i morse genom Arlanda och kände mig som om jag vore med i en katastrof-film”, skriver Jennifer Wegerup.Foto: Jennifer Wegerup

Var försiktig med vad du önskar dig.

Ett gammalt talesätt som tar gestalt och går vid min sida överallt just nu, med ett snett leende men djupt allvarlig blick. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag gick i morse genom Arlanda och kände mig som om jag vore med i en katastrof-film. En av de få överlevande, ensam kvar på jorden. Stängda butiker, barer, restauranger. Ekande tomhet, sjungande tystnad. På vägen ner mot Rom mellanlandade jag sen på Charles de Gaulle, en av världens största flygplatser. Det var inställda flyg till Barcelona, Budapest, Hamburg, överallt. Känslan av overklighet den överallt rådande, senare ersatt av något betydligt värre: maktlöshet.

Jag hade redan fyllt i en uppsjö dokument, visat mina arbetsintyg från SVT. Ändå var det oklart om jag skulle få lov att gå ombord mot Rom. Stämplar och papper, som i gamla (inte goda) tider. Barndomens minnen från passkontroller, spärrar, misstänksamhet, hinder – även i Europa, där vi nu vant oss vid att röra oss fritt, ohämmat. 

Med större risk även för att terrorister, smugglare och kriminella tar sig in, ja. Men ofrihetens pris är högt, det är viktigare än någonsin att minnas nu i coronatider. Jag var i Italien i mars när krisen exploderade, när landet stängde ner. Spårvagnarna som rullade tomma, de stängda restaurangerna, de mörka gatorna. Känslan av undantagstillstånd. Att när som helst kunna stoppas av polis och militär som frågar vad man gör utomhus, vill se id, veta vart man är på väg. Bara den som upplevt det kan förstå vad det innebär. 

Nu på flygplatsen i Paris måste jag fylla i ännu fler blanketter: vem ska hämta mig i Rom? Bilnummer, bilmärke. Var bor jag? Vad ska jag göra? 

Ur rädslan föds diktaturen, om än bara tillfälligt – eller inte. Ett av de sätt man nu vill använda för att övervaka medborgarna är att kontrollera oss via appar. Har du gått dit du inte får? Mött en covid 19-smittad på din väg? Storebror ser dig, version 2020. Förvisso är vi redan kontrollerade via våra mobiltelefoner, av allt från företag till underrättelsetjänster, i den mån vi är intressanta nog. Att sanktionera statlig övervakning är ändå något helt annat, pandemi eller ej. 

För den som är född fri, som de flesta svenskar och européer, är friheten självklar, demokratin likaså. 

Allt är vårt – men allt kan tas ifrån oss. Jag får åka med mot Rom, går ombord, rättar till ansiktsmasken. Ingen får flyga utan, jag försöker andas lugnt, kämpa mot klaustrofobin. Över maskerna möter jag medpassagerarnas blickar: allvarliga, oroliga, trötta, bistra, uppgivna. 

Inte en glimt i ett öga, inget av det som vi i vanliga fall lever av och för, vi människor; leenden, handskakningar, kramar, flirt, samtal, möten mellan människor, på alla plan.

Italienarna har varit instängda i snart sex veckor och drygt två till väntar. Debatten växer i takt med frustrationen. Regeringen bromsar medan oppositionen har svängt från alarmism till att säga att landet ”dör” om man inte öppnar omgående. Så många har dött, över 20.000 personer, såret är så djupt. 

Min väninna i Rom är paralyserad av rädsla och vill inte gå ut förrän ett vaccin kommer. Min vän i Milano säger att han håller på att bli tokig: ”om detta är att leva föredrar jag att dö”. Min kollega i Bologna säger att hans son slutat gråta och tjata om att gå ut, resignerat.

Jag går av planet, släpps in i Italien, aprilkvällen är ljum och ljuv men den är inte för någon att njuta. Så fort som möjligt måste jag ta mig hem, vi får inte åka vart vi vill, inte ens ta en promenad. Detta det enklaste av allt, att gå vart man vill, så ofattbart dyrbart det blir när det tas ifrån en.