Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Nu skingras det på allvar – känner ni det också?

Foto: LAPRESSE / LAPRESSE/SIPA USA SIPA USA

Känner ni den också? 

Förväntan och längtan inför sommaren, inför livet som återvänder. Fjolårets sommar var en kort ljusglimt i mörkret, men nu, nu skingras det på allvar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att man kan bli så rörd av att på håll i Stockholmsnatten se Gröna Lunds karuseller upplysta, fulla med folk. Att själv boka ett besök på Liseberg senare i sommar och glädjas som ett barn och äntligen se förväntan i döttrarnas blickar igen. 

Under en lång tid har världen stått på paus, vi har inte haft något att se fram emot, inga glädjekrokar att hänga upp vår tillvaro på. I längden bryter det ner oss. Klichén om att leva i nuet är omöjlig, vår tillvaro är tredimensionell: dåtid, nutid, framtid. Utan små och stora saker att planera inför och längta till blir livet tomt.

Nu äntligen börjar världen leva igen; vi bokar resor, planerar bröllop, kramar släktingar, ser fram emot fotbolls-EM och OS. Att prata om annat, tänka på annat än avstånd, rädsla, leda. 

Jag går längs Milanos gator, på väg mot stationen, mot ett tåg mot Rom. Det var här det började. Det är här vi på riktigt nu ser början till slutet. 

Jag var här i februari i fjol när pandemin bröt ut i Europa, i just Lombardiet, i ett lamslaget Milano. Nu sjunker smittotalen hissnande fort, vardagen är tillbaka, restriktionerna försvinner en efter en. 

På tåget till Rom bär vi munskydd men stämningen är en helt annan än fjolårets och vinterns spända, närmast hysteriska. 

”Snart är vi av med dem! Jag räknar dagarna!”, säger kvinnan som kontrollerar min biljett, ler med ögonen, över skyddet. Utanför tågfönstret nymornade toskanska kullar, inombords spirande hopp. 

I Rom ser jag fotbollsfans i italienska matchtröjor, de sitter med sina immiga ölglas öl i solen, som ett vykort från ett liv som tycktes förlorat men som vi nu återerövrar. 

Kommer vi att uppskatta det mer nu? Först ja, i längden nej. Vi människor glömmer fort och det är både vår svaghet och vår styrka. Vi har gått vidare från betydligt värre saker än det här, berörda men ändå oberörda. Krig, bomber, terrorism, pest, naturkatastrofer: vi reser oss och går ut och lever våra liv så gott det går, vänjer oss vid i stort sett vad som helst. 

Till alla som sagt ”inget kommer att bli som förr” har jag hela tiden sagt: allt kommer att bli som förr. På gott och ont.  

Vi vill resa, leva, uppleva, erövra världen och varandra. Det kommer inte att bli så att alla sitter vid en kall insjö på hemmaplan med en coronahund och håller avstånd. 

De fromma förhoppningar som hörs om en ny mer hållbar livsstil är måhända fina men mest av allt naiva. 

Av historien lär vi oss ju att vi inget lär oss av historien, det finns ingen anledning att tro att just den här pandemin skulle ändra på det.

Jag hör turistguiderna och kyparna i Rom som alltid klagade på mängden turister säga hur glada de är att se folk tillbaka. Vi hörs om ett år när massorna väller in på riktigt och ser vad de säger då… Allt går runt i cirklar, det är som det är och det är som det ska.

Jag öppnar mina fönster mot sommarnatten och andas in dess väldoft, fylls av tacksamhet. För ett år sen hade jag covid. Helt kort, jag var inte sjuk det allra minsta men tappade luktsinnet fullkomligt. Nu, efter lång tid, är det tillbaka, nästan helt. Så är livet, jag har aldrig räknat med att gå igenom det utan ärr i kropp och själ. Jag njuter av de dofter som når mig, låter mig berusas, känna den lilla ilning av glädje som är det enda mått av lycka vi kan räkna med i livet. 

I natt vill jag inte sova, bara stå här i mitt fönster, i en stad som återfått sina ljud och viskar och ropar till mig.