Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Nu är vi där själva – det kommer skapa konflikter och splittring

”Det här är vår tids onda saga och kejsaren är inte naken, han bär munskydd”, skriver Expressens Jennifer Wegerup.
Foto: JORGE SANZ/SOPA IMAGES/SHUTTERSTOCK / JORGE SANZ/SOPA IMAGES/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Det bästa med att komma hem till Sverige nuförtiden? 

Att få ta av munskyddet så fort jag kommit av planet. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Känslan av befrielse är närmast obeskrivlig. Dels rent konkret, fysisk.  Att slippa kliandet, värmen, obehaget. Men framför allt psykisk, en enorm känsla av lättnad. 

Munskydden medför en konstant känsla av att leva i undantagstillstånd. Efter åtta månader börjar det tära på en. Frågan är vad som händer i längden, framöver. Hur länge orkar vi existera i ett vakuum? I Italien måste vi bära munskydden i stort sett all vår vakna tid. Numera även utomhus i friska luften, en luft som man för övrigt känner rätt lite av, bakom det skydd som framåt kvällen luktar allt sämre. Att byta dem var fjärde timme, som rekommenderat, är det ju få av oss som har råd med och möjlighet till. 

De flesta bär dessutom tygskydd, i allehanda mönster. I Rom ser jag nu munskydd med jultomtar, med stjärnor, med snöflingor. Hur mycket de skyddar vet bara jultomten. 

Skydden ska vara på när vi går in på en restaurang eller ett fik och reser oss för att gå på toaletten där, men får vara avtagna vid bordet. Av, på, av, på. Avstånden man rekommenderas att hålla är en meter, inte två meter som hemma i Sverige. 

Under sommaren tilläts storvulna bröllop med över 200 gäster, nöjesparkerna var öppna, avstånd fanns överhuvudtaget inte, skydden skyddar ju! Skulle vi tro. 

Innan den andra vågen visade att det inte var så alls. Mer än 50.000 personer har nu dött här i covid.

Jag förstår att beslutsfattarna måste ge folk livbojar att klamra sig fast vid på rädslans hav. Att de länder där skydden ofta framhålls som skillnaden mellan liv och död ofta är de som drabbats hårdast känns nog bäst att inte tänka på.

En liten flicka leker utanför mitt fönster medan jag skriver, hennes ansikte täcks av ett rosa skydd. Vad känner hon, hur påverkas hon och alla miljontals barn av den totala bristen på en vanlig vardag? Till sist blir ju också det onormala normalt. 

Vi som brukade le i mjugg åt asiater och deras skyddshysteri, nu är vi där själva. Att en hel del människor kommer att vilja fortsätta bära maskerna även när tvånget hävs, tvivlar jag inte på. Ju längre vi blir kvar i kristillstånd desto svårare kommer allt fler att ha att gå tillbaka till det normala. Det kommer att vara ett problem för dem det drabbar men också för oss alla, skapa konflikter, splittring. 

Jag ser människor sitta ensamma i sina bilar, med skydd på, vilket lett till skämtet: ”Munskydd i bilen när du är ensam? Bara om du stulit bilen”. Just nu ser för övrigt vi alla ut som tjuvar och bankrånare, särskilt nu vintertid, med uppfällda huvor och täckta ansikten. Inga leenden syns, ingen mimik. 

Jag ser mig runt och det är som att vara med i en dålig Hollywood-film, men det går inte att zappa.

Apropå tv så mejlar tittare som sett mig och mina reportage där om hur dåligt folks skydd sitter. Näsor sticker fram, det glipar här och där. Jag ser själv hur jag hela tiden för upp skyddet som glider ner, tar mig i ansiktet. Men det är ju så den ser ut, verkligheten. Vi är inte i en operationssal.

Vi är bara människor som försöker lyda order och behålla förståndet och lugnet medan världens beslutsfattare famlar i blindo. Det här är vår tids onda saga och kejsaren är inte naken, han bär munskydd.