Jag läser om hur de styrande i kinesiska i Wuhan, där allt började, nu stängt ner en region med en miljon människor, på grund av fyra asymptomatiska fall. Alltså covidsmittade men friska personer.
Som en absolut majoritet av dem som får viruset är: friska, möjligen småförkylda. Äldre och andra riskgrupper kan drabbas hårdare men med vaccinen har världsläget blivit hanterbart. Vi har fått tillbaka, mer eller mindre, fundamentala demokratiska rättigheter som att gå ut när vill, resa hur vi vill, slippa tvingas bära skydd för ansiktet, slippa vara rädda att komma för nära någon i mataffären, slippa småpåvar som fräser och kontrollerar sina medmänniskor.
Någonstans djupt inom mig hör jag ännu ”Håll avstånd” eka nattsvart dovt, som ett ont minne.
Ändå finns det de som fortsätter att tala om ”nolltolerans”, trots att det är totalt orealistiskt. Viruset är här för att stanna, vi måste leva med det som vi lever med andra små och stora sjukdomar, många betydligt värre än covid.
Att sjukhusen både i Sverige och många andra länder är underbemannade lär inte kunna lösas genom att stänga ner hela samhällen varje vinter.
I Italien, där jag levt under delar av pandemin, och där lockdown och andra restriktioner varit en del av verkligheten, varnar barnläkare för att många små barn inte utvecklat sitt immunförsvar som de borde, när de inte gick i förskolan och var ute och lekte med andra barn. Vi människor är gjorda för att mötas, vara nära varandra, smutsa ner oss, bli sjuka, bli friska, gå vidare, stärkta.
Även mentalt lämnar restriktionerna svåra spår. Många riktigt små barn trodde också så sent som i våras att alla alltid burit munskydd, att det är en del av verkligheten. Andra trodde att utomhus var något farligt.
Sjukdom och död är en del av verkligheten, hur svårt vi än har att acceptera det i dagens samhälle, där vi lever så långt ifrån döden jämfört med verkligheten i fattigare länder eller Sverige och Europa för bara drygt hundra år sen. Far dog i skogen ute på jobb och bars hem. Mor dog i barnsäng. Det fanns många barn i familjerna och ofta dog ett eller flera. Man svalt och frös och var sjuk och hjälplös utan vår moderna sjukvård. Inget framsteg är min mening större i vår utveckling än läkekonsten, än det helt otroliga läkare och läkemedel i dag kan åstadkomma, med hjälp av forskare. Men från det till att tro att vi är odödliga, att ”ingen borde dö”, som vissa hävdat i pandemins svallvågor, det är något annat.
Nu när smittotalen stiger i många länder igen, växer även oron på sina håll. Vårdpersonal vittnar i media om att de inte orkar mer, när de nu åter måste bära munskydd. Tydligt är att beslutsfattande i de flesta länder trevar i mörkret: man vet inte vilka åtgärder som bara blir skådespel och vilka som har verklig effekt.
En präst skrev till mig för något år sen, när hon läst en av mina pandemitexter, och gav mig rätt: ”Om du visste hur många människor jag möter i mitt arbete som är fullständigt främmande inför tanken på döden”.
Är det inte lite märkligt, det är ju det enda vi vet med säkerhet: vi ska dö, allihop. Och livet är inte en lättkörd motorväg mot 100 friska år för alla, inte ens för de flesta.
Jag bävar inför tanken på nya panikåtgärder om vintern blir svår men sätter mitt hopp till förnuftet, kanske mot bättre vetande. Att bara överleva, ensam och instängd, är inte att leva livet fullt ut.
Det finns en dag att dö på. Alla andra dagar ska vi leva.
Jennifer Wegerup har skrivit krönikor i Expressen sedan 2017 då hon gjorde comeback på tidningen. Jobbar också för SVT. Bor både i Stockholm och i Rom.