Jennifer Wegerup
De uppges ofta stå i grupp, en efter en, och väntar på sin tur. Vad tänker en man när han står där och hör kvinnan skrika av smärta och förnedring, vrede och förödmjukelse?
Hur kan en normal man, som förutom att vara soldat säkert också är någons make, pojkvän, kanske pappa till döttrar, bli upphetsad i det läget? Hur?
Våldtäkter i krig är inget nytt men frågan hänger kvar, som ett svart dok, ett sorgeflor, över manligheten.
Samma fråga skär som en kniv i hjärtat när polisen i Stockholm rapporterar att 30 av 38 män som åkt fast när de köpte sex gjorde det av kvinnor från Ukraina. Män som alltså inte drar sig för att utnyttja kvinnor som flytt från det blodiga krig som pågår i vår närhet. Kvinnor som tvingats lämna allt och antingen lurats in i prostitution eller säljer sig i desperation. Allt har de förlorat, det enda de har kvar är sina kroppar och männen står där, redo att köpa också den sista skärvan av dem och deras värdighet. Till er vill jag säga: ni är inte bättre än soldaterna som våldtar, ni är värre. Att krig brutaliserar och sätter normala regler ur spel, det vet vi. Det är inte på något vis en ursäkt för det de ryska soldaterna och den ryska krigsmakten gör, aldrig. Men ännu färre ursäkter har den man som åker hem från jobbet i Stockholm, på väg till fru och barn, i familjebilen, och stannar till för att köpa en ukrainsk kvinna. Efter att ha tagit henne och hänsynslöst bara sett till sin egen njutning, blundat för alla om och men, kör han hem till villan och ser tv-nyheterna om kriget, kanske just om soldaternas våldtäkter. Säger till frun över pannbiffen att det är hemskt. Fast han inte behöver titta på teve för att se den värsta sortens man, det räcker att titta sig i spegeln: ”Hej hänsynslösa egoist som tycker att sex är en mänsklig rättighet och kvinnor handelsvaror, att köpa som två liter mjölk på hemvägen”.
”De här männen bryr sig inte”, konstaterar polisinspektör Simon Häggström i en intervju.
Åh, jag har hört alla bortförklaringar om ensamhet, om att tända på makt och förnedring, jag har varit med tillräckligt länge i den här skitiga världen för att inte förvånas längre. Förvånas nej, men förtvivlar, det gör jag ändå, ännu, ibland.
För jag älskar ju män, uppskattar dem, vill ha dem i mitt liv.
Jag vet att de flesta män aldrig skulle köpa en kvinna, aldrig skulle klara av att tända ensamma i en sunkig lägenhet med en ukrainsk kvinna som tar emot sin elfte kund för dagen, stum i kropp och själ, bortom tårar, bortom allt.
Alla de män jag känt och älskat och älskar, har alltid sagt att de skulle känna sig som totala förlorare om de var tvungna att köpa sex. Upphetsningen kommer ju i att begära någon och få gensvar, att erövra någon, att mötas i lusten.
Den romantiserande bilden i film och litteratur av den lyckliga horan används av många sexköpare för att lura sig själva, men är självfallet en vrångbild, en lögn. De förlorare som köper kvinnor ska veta att hon inte njuter, att hon äcklas, att hon avskyr varje man som så patetiskt måste betala för att få ligga eller väljer det ändå, av sjuka skäl.
Bomberna faller över Ukraina, stympade människor hittas i gatubrunnar och massgravar. Kvinnor flyr med sina barn, söker trygghet. Riktiga män värnar dem. Svin köper dem.
Och alla deras trötta, nötta argument kring varför de gör det, de ekar lika tomma som krigspropagandans lögner.
Jennifer Wegerup har skrivit krönikor i Expressen sedan 2017 då hon gjorde comeback på tidningen. Jobbar också för SVT. Bor både i Stockholm och i Rom.
Läs fler krönikor av Jennifer Wegerup: