Jennifer Wegerup
Han var ju så snygg, log så lovande, blicken så intensiv. Han tog så mjukt i tjejerna i gisslan vid Norrmalmstorgsdramat, löste upp repen de var bundna med, band i stället kvinnorna till sig med osynliga rep. En av dem, en 23-åring, föll för honom och var med och gav upphov till begreppet Stockholmssyndromet. Jag kan förstå förvirringen i stunden, den desperata viljan att överleva. Däremot aldrig förälskelsen efteråt, hur de skrev till varandra, sågs, hade sex. Lika lite som jag förstår hans lärare och psykologer i fängelset, som förälskade sig, lät sig förföras. För att inte tala om alla pinsamma kvinnor som skrev till honom i fängelset, likt dem som skrev och skriver till Juha Valjakkala, Peter Madsen och andra grova brottslingar världen över.
Vad är det för fel på er? Skäms ni inte? Att vilja förstå, trösta och vara nära mördare och rånare, narkotikasmugglare och bedragare? Människor som hänsynslöst förstör andras liv, för egen vinning, njutning och spänning. Clark Olofsson tycks vara en otvivelaktigt begåvad och charmerande man, men likväl en notorisk grov brottsling. Bankrån, gisslantagning, knarksmuggling, rymningar, grov misshandel och medbrottsling i mordet på polisen Ragnar Sandahl. Ett stulet liv, ödelagda liv. Sorg och förtvivlan i hans spår, förutom alla kostnader för samhället.
Och ändå dessa kvinnor, de som söker spänningen i den farlige mannen och alla de obotligt naiva som tror att just de ska frälsa och omvända honom.
Men även alltför många män bländas av den kriminella livsstilen. Jag har genom åren haft vissa manliga kollegor som bevakat kriminella och inte riktigt kunnat dölja en viss grad av fascination. Ni vet, skolgårdens farligaste kille upphöjt till hundra, den alla var rädda för, men många ville hänga med.
Fantasilösa film- och serieskapare bidrar också genom att göra det enkelt för sig och göra monumental dynga som ”Casa de Papel” och ”Inventing Anna”. Jag medger att jag sögs in i serien om de spanska rånarna i Casa de Papel, första säsongen. Sen kunde jag inte längre smälta det förljugna budskapet om att de var folkets rånare och den gamla vanliga visan om hur fattigdom skulle ursäkta rån och våld och mord. Vilket är skamligt mot brottsoffren och ännu mer mot den totala majoritet fattiga, utsatta människor som lever under tröstlösa förhållanden, men är och förblir genomhederliga.
Clark Olofsson-serien är underhållande och snyggt förpackad, ner till minsta 70-talsfrilla. Men jag skulle mycket hellre se något om dem som nästan aldrig syns. Se verkliga förebilder i ett Sverige där allt fler unga går vilse i grov kriminalitet.
De personer som Göteborgspolisen Anders Karlsson kallade ”de goda människorna”, i svallvågorna efter ett rått mord där, på en ung kvinna. Alla de som går till tråkiga jobb varje dag, betalar skatt, handlar, lagar mat, skjutsar ungar och väntar på semestern, kämpar för att betala räkningarna, gör rätt för sig, gör sitt bästa. De borde få kärleksbrev och bli serier.
Inte lika spektakulärt, nej. Men ett liv som reporter har lärt mig att varje människa har en historia att berätta. Så tacksam för alla möten med så kallade vanliga människor jag är, varje dörr jag fått ringa på, varje soffa jag fått sitta i, varje berättelse jag fått ta del av.
Så oerhört mycket mer intressanta dessa människor är att ge röst åt, varje dag, för den som inte vill göra det lätt för sig, utan lyfta fram de som synas bör.
Jennifer Wegerup har skrivit krönikor i Expressen sedan 2017 då hon gjorde comeback på tidningen. Jobbar också för SVT. Bor både i Stockholm och i Rom.
Läs fler krönikor av Jennifer Wegeurp här: