Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Kvinnors underliv ska inte vara offentliga

Tanken att kvinnor flera dagar, kanske en hel vecka, varje månad är lågpresterande och oberäkneliga är förödande, skriver Jennifer Wegerup. Foto: Shutterstock

Nej, vi ska inte prata mer om mens.

Vi ska prata mindre om det.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Menstruation är inget skamligt utan en förutsättning för hela mänsklighetens fortlevnad, sant.

I de omoderna samhällen och även de sfärer av vår moderna värld där menstruerande kvinnor framställs som orena krävs hårt arbete utan skygglappar. Mot fördomar, tabun och religiösa och kulturella vanföreställningar.

Ska mens diskuteras i övrigt bör det ske seriöst. Inte med tramsig menskonst utan kring saker som effektiv smärtlindring för de kvinnor som verkligen lider och bättre läkemedel mot svår PMS.

Inte minst vänder jag mig mot de kvinnor som bidrar till infantilisering och förminskning av oss själva. Detta ständiga fokus på att vara kropp hellre än själ och tanke. Detta tilltal i dam- och mammatidningar där man låtsas tala om för oss att vi duger när det underliggande dubbla budskapet är att vi inte gör det.

Denna reklam där en kvinnas högsta dröm tycks vara att kunna dansa runt i vita byxor även ”den tiden i månaden”.

Och som juvelen i dumhetskronan nu detta förslag om menscertifiering av arbetsplatser, om ännu mer fokus på våra kroppar.

Tanken att kvinnor flera dagar, kanske en hel vecka, varje månad är lågpresterande och oberäkneliga är förödande.

Låt oss lyfta blicken från den lilla klick som styr sin egen arbetstid och komma ut ur de rosa champagnebubblornas värld. De flesta jobbar ju inte med att designa sina egna smycken eller blogga om hemkokt marmelad.

Vad gör vi med en kvinnlig hjärnkirurg som har mens och alltså påstås vara ur balans? Ställer in hennes operationer?

Eller en kvinnlig pilot med ansvar för hundratals liv? Vad gör kvinnor som är ministrar och ska fatta stora beslut och stifta lagar? Ska omröstningar i världens alla parlament synkroniseras efter menscyklar?

Är de kvinnor som vill lyfta fram våra hormoner och humörsvängningar medvetna om att dessa argument genom historien alltid använts som en invändning mot att ge kvinnor rösträtt, makt och viktiga jobb? Och de används fortfarande i samhällen där kvinnor är förtryckta.

Även inom idrotten framställdes menstruationen långt in i modern tid som ett hinder för vår rätt att sporta. När jag år 2005 skrev min bok om damfotbollens och kvinnoidrottens historia var det slående hur ofta mensen använts som ett slagträ i debatten. Kvinnor sågs som hysteriska och ömtåliga och påstods kunna bli infertila av idrottande. I dag vet vi att det tvärtom är bra att röra på sig vid menstruation och att våra psyken mycket väl tål tävlande.

Därför kan jag bara beklaga de kvinnor som vill framställa oss alla som svaga, opålitliga, arga eller gråtmilda, varje månad. Ja, det kan vara riktigt jobbigt ibland, jag vet jag med. Men saker blir också vad man gör dem till.

Jag är även urless på att kvinnors privatliv och underliv ska vara offentliga. Både mina chefer, kolleger och jag själv lever lyckligare utan att de tar del av mina intima datum. Och lika lite som jag vill veta om någon gjort nummer ett eller nummer två på toaletten vill jag höra någon detaljerat berätta om hur mycket hon blöder, allra minst vid ett middagsbord. Att något inte är skamligt betyder inte att man behöver vara helt gränslös kring det.

Vill man på allvar jobba för kvinnofrågor är det en god idé att lyfta blicken från trosan och sluta se oss som irrationella svårhanterliga känslovarelser utan som tänkande, likvärdiga människor.