Jennifer Wegerup
Han är svettig, torkar sig lite över bringan med en servett, mumsar sen vidare på sin pizza. Smaklig måltid alla!
Att han är hyfsat vältränad gör det hela lite mer lättsmält men inte mindre osmakligt och respektlöst.
Ja, det är varmt, men det går att härda ut med något på överkroppen. Vi kvinnor, som inte har valet att hänga ut brösten hursomhelst, vet att man inte försmäktar.
När blev vi så här stillösa, när svängde pendeln helt från forna tiders höga hattar och överdrivet ängslig etikett till total hänsynslöshet? Folk som tar av sig sina svettiga skor på tåget, sätter sina fötter på sätena på tunnelbanan, mammor som låter sina barn kissa en meter från andra på stranden i stället för att gå med dem bort en bit till buskarna. Hundägare som bryter mot alla väl synliga strandregler bara deras lilla jycke får ta sig ett dopp.
I Italien är det mer ordning och reda. En italienare skulle hellre ha ketchup på pastan än gå i bar överkropp, linne och tubsockor i sandaler. Här går ingen barfota eller byter om i sanddynerna. Det är badhytter, solstolar, toalett och bar och stiligt, stilrent hela vägen. Och ändå kan jag bli lite trött här med, när svenskan i mig lackar på de italienska mammorna som alltid lät mig bada med alla barnen, även deras, då de var mindre. Sminkade och snyggt friserade log mammorna bakom sina dyra solglasögon. Bada och blöta ner håret och makeupen, nej aldrig! Och de poserande Casanova-killarna i små tajta badbyxor, de gör mig bara full i skratt. Då längtar jag i stället plötsligt efter chosefria svenskar, saftflaskor och prickig korvmackor och nakenbad.
När jag är i Rom eller Stockholm längtar jag hem till barndomens Halland, bortom bruset och stressen, alla stora egon och jagade människor som inte själva vet vad de letar efter. Jag vill fly poserandet, oförståelsen hos allt för många för en tillvaro som är världar bort från makten och pengarna.
Men sen när jag väl är här i det verkliga livet och lugnet märker jag hur svårt det är att varva ner en jetmotor. Jag får nästan spader över att folk inte förbereder sig när de står i kö och är redo med plånboken i högsta hugg när det blir deras tur i kassan. Det fumlas i handväskan och det pratas och snackas och när folk är klara flyttar de sig inte snabbt åt sidan som du måste göra i storstan om du inte ska bli lynchad. Här på landet går det en buss i timmen, det är inte lönt att jäkta.
Jag åker förbi campingplatserna och badstugorna; det är fullsatt, så många älskar det här livet. Själv skulle jag hata att duscha och diska och trängas med hundratals andra och säkert hamna i någon konflikt inom mindre än ett dygn. Jag känner samma slags rysning inombords som när jag tänker på charter med en massa andra svenskar, Bamseklubb, barnmeny och svenska artister som underhåller. Allt det jag vill komma bort från när jag reser bort.
Men vem är jag att tro att jag har rätt, jag som känner mig hemma överallt men ändå ingenstans. Min rastlöshet är min drivkraft och samtidigt min sorg, mitt öde, att inte höra till.
Å andra sidan, så himla speciell är jag nog inte, de flesta av oss kan hysa motstridiga tankar och känslor samtidigt. Det kan tyckas som en självklarhet men sett till dagens dogmatiska debattklimat är det ju inte det.
Nåväl, en sak är jag i alla fall säker på: av med tubsockorna och på med tröjan, grabbar och gubbar! Så blir ni ännu sötare i sommar.
Jennifer Wegerup har skrivit krönikor i Expressen sedan 2017 då hon gjorde comeback på tidningen. Jobbar också för SVT. Bor både i Stockholm och i Rom.