Jennifer Wegerup
Då känner en person genast att han måste skriva till mig, en vuxen människa, och förmana mig. Välment? Säkert. Men mest av allt förnumstigt och onödigt.
Aldrig skulle jag drömma om att komma med pekpinnar åt andra, vare sig om dem själva eller deras barn. Så varför lägger så många sig i sådant de inte har att göra med, i ett slags idiotförklarande av båda andra och sig själva?
En vän med båt berättar om hur minsta bild på honom, gärna stående på bryggan med båten tryggt förtöjd, bums utlöser en rad ”på med flytvästen!”.
Kända människor får utstå ännu mer. Jag beundrar deras självbehärskning när folk helt oombett kommenterar hur de klär, uppfostrar och sköter sina barn. Inte minst kvinnor lägger sig snattrande dryga i: ”Du vet att när de haft kräksjuka ska de inte gå till skolan på minst två dygn!”.
En mamma med solbruna döttrar blir påhoppad för att barnen inte är degvita mitt i sommaren och bär skyddsdräkter i Tjernobyl-klass.
Bakom den påklistrade omtanke-etiketten lurar självgodheten och vet-bäst-attityden. Rivandet av privatlivets murar, i sociala medier, tycks innebära att människor anser sig ha rätt att lägga sig i andras liv, att förmana och fördöma från höga hästar.
När jag skrev om en mumsgod wallenbergare med lingon och rara ärtor, som jag avnjutit på stan en bättre kväll, fick jag en uppläxande tweet från en okänd kvinna som menade att jag inte brydde mig om vare sig små kalvar, miljön i stort eller min hälsa. En enda wallenbergare och du är för evigt förtappad när den förmätna folkdomstolen svingar klubban.
JENNIFER WEGERUP: Jag förstår Zlatans ilska – de gick bakom hans rygg
Framför allt är varje liten inskränkt kommentar en bild av en tid och ett land där vi gärna fokuserar på det som är lätt att hantera men går stora omvägar runt det svåra, tunga.
Vinet fryser till is i glasen och ljuslågorna flämtar av förskräckelse när jag och några andra gäster förstör en middagsbjudning med att vilja prata om verkliga faror i vår samtid. Värdinnan blir så upprörd att hon skälver när min bordsgranne undrar vad hon skulle göra om soldater från främmande makt stövlade in med automatvapen i familjens fina sommarhus på Gotland.
Vi svartmålar, vi skräms, det blir aldrig, aldrig krig i Sverige igen! Hon vill inte heller höra om skotten i förorten, inte tänka på barn och gamla som rånas på öppen gata eller smutsa ned sina välmålade läppar med att prata våldtäkter.
Ingen är så snabb som hon och de andra duktiga mammorna i att vara rätta i det lilla, hjälpta av en och annan pappa av den sort som vinner varje poängpromenad.
Sockerchock, oj oj. Alla måste få vara lucia, ja ja. Ekologiska blöjor, bra bra. Men att även deras egna bilar och världar kan sättas i brand en dag, om inget görs, det vill de inte prata om.
Det svenska debattklimatet i ett krackelerande nötskal; sila mygg, svälj kameler.
Håll hårt, så hårt, i din hjälm, älskling.
Hon bär fram desserten, hemgjord punschglass, och det är då jag ser det, i hennes blick. Hon är rädd, hon med, långt där inne; klamrar sig fast vid det utsökta glassfatet.
Vi har släppt in mörkret till hennes middagsbord och hon bara längtar tills vi går så att hon kan sätta på skygglapparna igen.