Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Naivt att tro att det kommer finnas hjälp åt alla som behöver

Carona-viruset kastar sin skugga över en redan dyster januarimånad, skriver Expressens Jennifer Wegerup. Foto: MIGUEL CANDELA/SOPA IMAGES/SHUTTERSTOC / MIGUEL CANDELA/SOPA IMAGES/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTO
Minst 25 personer har dött efter utbrottet. Foto: COSTFOTO / EPA / TT / CAO LIANCONG / COSTFOTO/SIPA USA SIPA USA

Dödsklockorna klämtade oavbrutet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Som en obeveklig våg svepte Digerdöden fram över Europa och utplånade minst en tredjedel av dess befolkning. Likt så många av dagens virus kom digerdöden troligen från Kina, där den ska uppstått runt år 1334 och sen tagit sig hit via handelsvägar.

Då tog det många år innan sjukdomen nådde Europa. 

I dagens flygande värld handlar det om dagar innan smittan fått vingar.

Likt det nya corona-viruset från Wuhan, ett virus som nu kastar sin skugga över en redan dyster januarimånad. Jag ligger hemma i i en vanlig men jobbig förkylning, läser om bombdåd och dödsskjutningar på svenska gator, och måste lyfta blicken mot fönstrets rosarandiga skymningshimmel för att hitta något alls att lysa upp mörkret med.

Rapporterna om det nya viruset accelererar med samma fart som det sprids. Hundratals smittade, minst 25 döda, nu troligen också de första fallen i Europa.

Det finns ändå all anledning att behålla lugnet, lita på experterna, vänta på mer fakta. Men minnen väcks från september 2009. Min yngsta dotter var bara två dagar när storasysters förskola meddelade ”vi har ett fall av svininfluensa här”. Känslan av maktlöshet och ovisshet.

Köandet utanför en vårdcentral i jakt på vaccin. En ung pappa som började skrika på personalen för att han stod för långt bak i kön. En annan man skrek tillbaka.

Korta glimtar av vad som skulle hända om en verkligt dödlig epidemi slog till. Alla i kamp för vaccin, medicin, vårdplats och räddning för sig och sin familj. Och, efter ett tag, plundringar, svarta börsen-handel, anarki. Hur väl rustade vi än vill tro att vi står i västvärlden vore det naivt att inbilla sig att hjälp kommer att finnas åt alla behövande och att alla snällt kommer att vänta på sin tur medan paniken sprider sig och WHO, politiker, läkemedelsbolag och andra beslutsfattare ska agera, alla med sina egna intressen att ta hänsyn till.

Om ett virus med samma dödlighet som ebola blir luftburet? Vart ska vi fly, vad kan vi göra? Mycket lite och det kommer att bli en chock inte minst för oss i den rikare delen av världen där dödliga farsoter inte längre är en del av vardagen.

Att bli invaggad i falsk säkerhet kan vara farligt, känslan av osårbarhet förledande. Förvisso är vi välnärda och starka med bra motståndskraft, men odödliga är vi knappast. Historielösheten och aningslösheten, som syns inte minst syns hos dem som inte vaccinerar sig själva och sina barn mot potentiellt dödliga sjukdomar, som mässlingen, är skrämmande. Sjukdomar som folk i fattiga länder fortfarande dör i, i brist på vaccin.

Smittkoppor, pest, spanska sjukan; dödliga epidemier är en del av mänskligheten historia. Det finns tyvärr ingen anledning att tro att vi inte kommer att drabbas igen. I synnerhet inte i tider av överbefolkning och hårt tärande på vår omvärld och dess resurser. Jag har alltid trott på att naturen vet att skydda sig, att vi i slutändan står maktlösa inför den. Blir vi för många, blir det för illa, då kommer en ny pest. Miljoner dör, arten och världen består. Man kan tycka mycket om zombie-filmen ”World War Z” och jag är långt ifrån någon miljöaktivist. Men filmens underliggande budskap, att vi människor själva gräver vårta gravar genom vårt sätt att leva, är värt att begrunda.

Liksom rädslan som stryker förbi inom mig, som en kall skälvning, vid tanken på vad vi skulle göra om ett dödligt världsomspännande virus skulle bli verklighet. 

Ingenstans att gömma sig. Mot naturens minsta men värsta vapen står vi alla i slutändan väldigt försvarslösa.

SE MER: Coronaviruset sprider oro

Amandas oro för coronaviruset: ”Känner mig verkligen i riskzonen”.