Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Musiken låter oss blunda mitt i brinnande krisen

ABBA i Eurovision.
Foto: OLLE LINDEBORG / TT NYHETSBYRÅN
Norska Ketil Stokkan sjöng i Eurovision.
Foto: Inge Gjellesvik / TT NYHETSBYR¿N

Det var ett år tills helvetet skulle bryta ut men vi anade ännu inget. Zagreb klädde sig till festlig värd för Eurovision 1990 och Europas folk intog tv-sofforna. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ingen anade vad som väntade runt hörnet, tvärtom andades allt optimism, framtidstro och framför allt en tro på Europa, på unionen, samarbetet, en ny tid.

Norges Ketil Stokkan sjöng i ”Brandenburger Tor” om hur Berlinmuren fallit föregående höst: ”Vi såg människor gråta av glädje och en ny gräns öppnas mot öst”. 

Vinnare blev ändå Italiens Toto Cutogno, i bländande vit kostym, och med bidraget ”Insieme”, ”Tillsammans”.

Cutogno sjöng om att ena Europa och om hur vi här alla skulle bli allt friare och starkare under ”våra stjärnor och en enda flagga”. Det pampigt framförda budskapet gick hem och Italien segrade. 

Järnridån drogs undan allt mer, Europa skulle helas, passkontroller försvinna; vi skulle resa, mötas, fritt.

Ett år senare bröt kriget ut just där Eurovision-finalen hållits, i forna Jugoslavien. Människor plågade och dödade varandra med krigets sedvanliga grymhet inför en chockad och handlingsförlamad omvärld. Mindre än ett halvt sekel sen freden 1945, kastade kriget sin skugga över oss på nytt och den enda lärdom vi kunde dra var att vi aldrig lär oss av historien, hur mycket vi än må drömma och sjunga om fred.

Eurovision hölls i Cinecittà, utanför Rom, det året, 1991. Carola vann med ”Fångad av en stormvind” och lilla Sverige kunde triumfera för tredje gången efter Abba och Herreys. Hyllade segrare men också stundtals utdömda som för kommersiella och ytliga, inte minst Abba under det 70-tal då musiken skulle vara politisk (underförstått åt vilket håll) och Abba sågs som en prålig dagslända utan budskap.

Nu vet vi att det var tvärtom: deras musik och texter når i all sin skenbara enkelhet fram och stannar kvar, genom årtiondena. Våren 1999 skickades jag som ung London-korrespondent för Expressen till Brighton för att hitta teatern där Abba vann Eurovision 1974. Några dagar senare bevakade jag musikalen Mamma Mias världspremiär i London och där mitt i den jublande publiken påmindes jag på allvar om musikens, ordets och igenkänningens eviga kraft.

Just språket skapade länge en obalans i Eurovision, de engelskspråkiga länderna hade alla fördelar på sin sida. 

Där, 1990 i Zagreb, försökte Finland lätt desperat sig på att sjunga på svenska med bidraget ”Fri” men det hjälpte inte. Man kom ändå sist, tillsammans med ovan nämnda norska bidrag. Ändå kan jag sakna den där tiden, sångerna på olika språk, mikrofonerna med sladd, frisyrerna, kläderna, det enkla, oskyldiga, troskyldiga. Att höra ”Le royaume uni, dix points” till våra varma mackor, loranga och grillchips.

I dag är Eurovision så stort; så stora pengar, så många länder, så många budskap som ska ut – på ett betydligt mer utstuderat sätt än förr. 

Nu är tävlingen tillbaka efter en ny kris som påmint oss om vår dödlighet – och om hur lite våra stora ord om sammanhållning är värda när det verkligen krisar. Än en gång har vi sett stängda gränser, kontroller, ett värnande om det egna. Ett Europa som åter visar hur svårt det är att leva upp till högtidliga löften. Att sjunga är betydligt lättare och för all del, låt oss göra det. Det förändrar inget i grunden, men ger lindring i stunden. Så låt oss samlas igen och än en gång lura oss att det vi gör betyder något, blunda för allt ont som sker överallt precis just nu. I en värld som är en sorglig cirkus är det bara att hoppa upp på karusellen och hålla i sig, det hårdaste vi kan, blunda och lyssna på musiken.