Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Många tjejer vill sälja sig – förstår jag inte det?

”Som man bäddar får man ligga – bokstavligen i det här fallet”, skriver Jennifer Wegerup om Paolo Roberto.Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

De brukade sätta betyg på de prostituerade i varje ny stad. Den gamla (inte så goda) tidens utsända reportrar. Naturligtvis inte alla, inte ens de flesta. 

Men tillräckligt många för att vi kolleger i en yngre generation ska ha fått höra om det. Det var de stora utländska korrespondenterna, men även en del svenska. Bevaka ett krig, ett VM eller en jordbävning och sen varva ner i baren med kollegerna. Skrävla om scoopen över whiskyn och så köpa sig en kvinna för kvällen, för att koppla av och varva ner. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En annan tid, ett annat liv, en annan världsbild. 

Desto bättre. Det finns de som tycker att drevet den senaste veckan mot Paolo Roberto har varit för hårt. Men som man bäddar får man ligga – bokstavligen i det här fallet. Och ju högre höjd, desto hårdare fall.

Jag ser inget självändamål i att man tar avstånd från personer, tvärtom. Däremot från deras handlingar. Fördömandet i sig är nämligen viktigt, attityder påverkar vårt beteende. Män i länder där en stor del betalar för sex regelbundet är inte mer passionerade/kåta än svenska män. De är däremot en del av ett samhälle där det är accepterat att köpa en annan människa om man blir lite sugen.

I Italien, där jag har mitt andra hem, kan en kändis eller politiker räkna med kritik om han besöker prostituerade men han kan mycket väl behålla sin position, se bara på Silvio Berlusconi genom åren.

Mina jämnåriga och yngre manliga kolleger har berättat om hur chockade de blivit när de fått höra gamla tiders rövarhistorier mellan skål och vägg, historier som vi kvinnliga reportrar av naturliga skäl fått ta del av i mindre utsträckning. Journalister, politiker, affärsresande, män i alla kategorier: Förr var det betydligt mer accepterat att en grupp kolleger gick på bordell eller strippklubb tillsammans. Naturligtvis förekommer det fortfarande. Men inte lika öppet och i betydligt mindre utsträckning – därför att det inte är accepterat längre.

Vissa låter bli att gå dit för att de vet hur mycket de riskerar, men många därför att de faktiskt har formats till vettiga män. De vill bara ha sex med en kvinna som begär dem, inte någon som låtsas vilja men inom sig förtvivlar och äcklas.

I en mer jämställd värld är det svårare att med gott samvete se kvinnor som handelsvaror. Mycket få pappor här i dag skulle ta med sonen till en bordell för att inviga honom i vuxenlivet.

Läser man svenska böcker, som tar oss hundratalet år tillbaka i tiden, som Hjalmar Söderbergs, är tvärtom ”glädjeflickor” en naturlig del av nattlivet. Även om Söderberg reflekterar över vad som kan ha drivit ”flickorna” till ett sådant hopplöshetens yrke finns ändå lusten efter ”en kvinnas vita kropp” där.

Länder med statligt sanktionerad prostitution lyfts då och då i debatten som rätt väg att gå. Tänk vad bra med sexkvarter som i Tyskland och Nederländerna där man köpa en öl, en schnitzel och en fitta, utan problem.

Köpa en människa, en själ … äsch, många tjejer vill sälja sig, förstår jag inte det? Så duktiga är vi på att lura oss själva, alla parter.

Världens äldsta yrke är ett annat trött argument. Jägare, fiskare och bönder är alla äldre. Men även om så vore, vad motiverar det? Vill vi verkligen ha forntiden som förebild?

Alla de som aldrig får ligga annars då? Sorgligt, men sex är ingen mänsklig rättighet. Gustaf Fröding diktade vackert om att köpa sin kärlek för pengar men det var dikt och förbannad lögn, inget annat. På bordeller och vid vägkanter och i hyrda lägenheten på nedsunkade madrasser, där finns ingen kärlek. 

Bara misär, för alla parter.

Det har vi nu än en gång blivit påminda om.