Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Många miljoner barn är instängda i över en månad

Foto: Lev Dolgachov / Colourbox
Foto: Colourbox

De står vid fönstret och ser våren blomma utanför. 

Alla de instängda barnen, runt om i världen.

Bara i Italien är de åtta miljoner, nästan som hela Sveriges befolkning. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Skolorna har varit stängda en månad nu och karantänen varat i över tre veckor. Den ska vara i minst två till, över påskhelgen.

I Italien är det tradition att på annandag påsk ordna picknick utomhus, möta våren. För barnen är det påskens höjdpunkt. Att fladdra runt som citronfjärilar under solen, springa ut vintern ur kroppen.

I år blir alla kvar inomhus. Medan Italiens regering kämpar för att veta när man gradvis ska våga öppna upp samhället varnar allt fler för konsekvenserna av utegångsförbudet för barnen. Italiens familje- och jämställdhetsminister Elena Bonetti krävde nu i veckan att barnen ska få komma ut lite varje dag, för deras fysiska och psykiska hälsa. Hon fick gehör för sina önskemål, barnen får från och med nu gå ut en liten stund varje dag, för att få luft och ljus. Men de får bara promenera med en vuxen nära sina hem, inte leka, springa, cykla eller spela boll.

Sen tillbaka in. Som mamma vet jag hur onaturligt, nästan omöjligt, det är för barn att inte få röra på sig. Samt hur viktiga rutiner och trygghet är för de små. Italien har med nära 14.000 döda byggt upp en stor, sorglig statistik över coronavirusets offer. Att det främst skördar äldre, multisjuka är tydligt. Enligt det italienska barnläkarförbundet har bara drygt 200 barn testats positiva och de uppges må bra rent fysiskt.

Hur tillvaron i karantän med hela befolkningen instängd i sina hem, kommer att påverka barnen, både nu och på sikt, det vet ingen däremot.

Det som först kändes som ett skönt skollov har blivit ändlösa dagar av växande leda. Utan skola, sport, aktiviteter, kompisar. Mina vänner vittnar om svårigheterna med att jobba hemma och samtidigt både underhålla uttråkade barn och försöka hjälpa dem med skolarbetet.

Ungdomarna står på balkongerna i ljuva ljumma vårnätter och längtar ut, rastlösa. Sångerna som hörs i natten blir allt mer svårmodiga. På italiensk tv uppmanar man folk att duscha och klä på sig, försöka röra sig, inte fastna i soffan. Varje dag är den andra lik. Min väninna Grazia i Rom vittnar om hur fyraårige sonen Riccardo slutat leka och följer efter henne överallt, släpper henne inte ur sikte.

På nyheterna hör barnen om dödstal på 700, 800, 900 döda. Varje dag. Telefonen ringer. Farmor är död. De vuxna i tårar, i oro för ekonomin som rasar samman i krisens spår. Bara i Palermo uppges 50.000 familjer vara helt utan inkomst. Kyrkorna delar ut matpaket, regeringen kommer med krispaket. Påskägg till de minsta kommer längst ner på listan när man inte ens har pengar till mjölk och bröd. 

I trasiga familjer där missbruk och misshandel är vardag och skolan barnens trygga hamn och fotbollsträningen enda lyckan är det som värst. I rädslans hem. utan någonstans att gömma sig för de allra mest värnlösa.

Maria Squillace, expert på trauman hos barn, varnar för att barnen till sist kan sluta längta ut och bli rädda för omvärlden. Fienden är ett virus, osynlig, obegriplig. Hon råder föräldrarna att låta barnen teckna glada bilder av sig själva utomhus. I parken, på stranden, i gungorna. Allt det vi tog för givet; vår värld, vår vardag.

I helgen ska det bli sol och 22 grader i Rom.

Där, i världen utanför.