Jennifer Wegerup
Jag tänker på det när jag intervjuas av fransk tv, om min metoo-text från i höstas. Reportern undrar hur det nu ska gå med flirten, jakten, spelet. Vad ska alla män göra med sin lust och längtan om kvinnor inte längre är tillåtet villebråd?
Jag ser honom i ögonen, svarar med en fråga:
”Vår lust då? Tror du inte vi vill ha er också?”.
Om det är något jag saknar i efterdebatten kring metoo så är det diskussionen om kvinnors begär. Som om inte vi också kände dragning till kolleger, chefer, vänner, tränare. Till den där okände mannen i affären, på tåget, i baren. Som om inte även vi kan gå bräddfyllda av längtan på jobbet, med all makt tvingas hålla händerna i styr, blickarna under kontroll.
Alla dessa män, överallt. Upprullade skjortärmar, bara underarmar. Slipsar att knyta upp. Skäggstubb som jag vet precis hur den skulle kännas mot min kind. Ögon att gå vilse i, famnar att förlora sig i. Erfarna män som gått fler mil på livets väg än jag, män att utmanas av. Unga män, fulla av kraft och en obändig, oskyldig tro på att livet blir som man tänker sig.
Män som slår ner som blixten. Män som får en att tappa koncentrationen och bara tänka på vad man skulle vilja göra med dem, bakom stängda dörrar.
Ändå handlar metoo nästan enbart om mäns sexualitet och kvinnor som offer för den. Varför? Delvis därför att lust är något som för friska normala människor går att kontrollera. Kvinnor fostras inte in i en världsbild där deras åtrå anses otämjbar och okränkbar, något som alltid måste bejakas och tillfredsställas. Tvärtom. Än i dag är kvinnors begär mer skuldbelagt. Det betyder inte att det inte finns där.
Därför bör även den kvinnliga lusten vara med i debatten, för att få bredd, djup och perspektiv.
JENNIFER WEGERUP: Jag förstår Zlatans ilska – de gick bakom hans rygg
De män som nu ser framför sig en jobbig vardag där de inte får flörta, sexskämta och vara kvinnojägare får inse att de bara måste bita ihop och behärska sig, som vi kvinnor oftast gör.
Sant är dock också att vi inte alls i lika hög grad suttit på de maktpositioner som möjliggjort utnyttjanden och övergrepp. Annars hade det säkert förekommit mer. För självklart kan även vi kvinnor begå låga handlingar.
Detta måste vi kunna erkänna. Ingen vinner på att metoo-debatten kör in på ett enkelspår med enkla förklaringar, enkla lösningar. Att vi med bred pensel målar en bild av genomgående onda, kåta förövare till män och goda, lustlösa, försvarslösa offer till kvinnor.
En vrångbild som inte ärligt speglar vår komplicerade, komplexa verklighet kan aldrig vara grunden till varaktig, världsomspännande förändring.
Det är viktigt att bryta gamla strukturer, utan att för den skull underblåsa manshat. Metoo-rörelsen får inte bli en sekt där den som uttrycker minsta kritiska synpunkt ses som en svartfot. Få saker är så förminskande mot kvinnor som att kräva att alla ska ha samma åsikter, enbart baserat på kön.
En debatt med tydliga onda och goda roller är förvisso lätt att föra men i längden självdestruktiv.
Verklig förändring, det kan vi bara åstadkomma tillsammans.
I nöd och lust.