Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Hon dog av brustet hjärta – minuter efter sin make

”Var är kärleken? Var finns det plats för den, tro på den?”, skriver Jennifer Wegerup.
Jennifer Wegerups föräldrar.

Hon dog av brustet hjärta. 

Inom loppet av några minuter avled de äkta makarna. 

Italienska medier berättade i veckan om paret Carbone.

Alfredo var 73 år, Gina 71.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han fick en hjärtinfarkt i hemmet och hustrun ringde efter ambulans. Sonen Luigi kom och försökte återuppliva fadern innan hjälpen hann dit. Allt förgäves, Ginas livs kärlek dog framför ögonen på henne. Hon låg på knä framför maken och kysste hans älskade ansikte när hon kände en intensiv smärta i bröstet och föll ihop. Trots sjukvårdspersonalens ansträngningar dog också hon av sin hjärtinfarkt.

”Mamma dog av smärtan, hon hade aldrig kunnat leva utan pappa”, sa sonen efteråt.

Så stannade två hjärtan som slagit som ett, för varandra, ända sen det första mötet för över 50 år sen. Historien har rört många. En berättelse om en kärlek starkare än livet självt. Och jag tänker, som ofta på senare tid: Var är kärlekshistorierna i vår vardag?

Var är kärleken? Var finns det plats för den, tro på den?

Alla dessa mörka nyheter som tynger våra sinnen.

Kärleksromanerna är ofta lika lättsmälta, som i mina tonårs Starlet

Alla sälj-dig-själv-sociala-medier där vi håller upp våra lyckoskyltar och ler tomt. Alla forum där vi diskuterar politik och är blixtrande, oförsonligt arga på varandra. 

Sex att konsumera finns det överallt, kroppar non stop. Plastik i kubik. Pengar, spel, reklam, lyckohjul som snurrar – har du tur stannar det hos dig, har du otur förlorar du allt. 

Varats olidliga lätthet. Passar det inte längre, så drar vi, utan större svårigheter och betänkligheter. 

Jag går att köpa nya böcker och vill läsa om kärlek.

Men döden möter mig i hyllorna. Inte den riktiga, obeskrivliga, oundvikliga. Utan deckardöden i ett aldrig sinande utbud, med sin seriemördare och råa detaljer men ingen sorg, ingen verklig känsla. 

Kärleksromanerna är ofta lika lättsmälta, som i mina tonårs Starlet: Konstlade konflikter, molnfluff och lyckliga slut. Några undantag finns där, jag köper med dem hem, låter mig fyllas till brädden av älskandet och lidandet.

 

Häromdagen skulle mamma och pappa ha firat guldbröllop. Hon satte en ros vid hans foto, vi vilade i sorgen och minnena. På hans gravsten finns nu en plats för hennes namn.

På journalisthögskolan hade jag en väninna norrifrån vars mormor alltid satte på kaffepannan innan morfadern kom hem. Han jobbade oregelbundna tider ute i skogen, hade ingen mobil. Men det slog aldrig fel, när han kom var kaffet precis klart. ”Jag känner inom mig när han är nära”, sa hon bara lugnt.

Vilka rastlösa, otåliga tider vi lever i nu, med telefonen i handen och ängslan i själen när vi inte genast blir bekräftade, ofta av människor som egentligen betyder väldigt lite för oss. 

Så långt ifrån den kärlekens uthållighet som kan bära människor genom svårigheter, genom ett helt liv i väntan på ett återseende. Alla krigsänkor, alla soldater, alla de år som älskande förr gick i väntan, på brev, på livstecken. Att härda ut, hålla ut, kan vi det ännu?

Om hur de två som älskat så nu vilar där, sida vid sida, för alltid.

Jag vet själv vad det innebär att älska över stora avstånd, i tid och rum. Dagar av längtan och saknad, ja. Men verklig kärlek räknar inte minuter, den kan vänta en evighet. Det svårast vunna är det vackraste. 

Är det något vi saknar i dagens ständiga flöde av information och underhållning är det just detta, berättelser om kärlek. All vrede där ute tröttar mig, all ironi och cynism tråkar ut mig. 

Då läser jag hellre om Alberto och Ginas begravning i den lilla kyrkan i byn Bruere. Om blommorna, tårarna, barnen, barnbarnen och vännerna som kommit dit. 

Om hur de två som älskat så nu vilar där, sida vid sida, för alltid.