Jennifer Wegerup
Jag blickar ut över Roms hustak, ser folk på andra terrasser. En kvinna och man joggar runt, varv efter varv. Två pojkar spelar boll, jag tänker att om de får snedträff kommer bollen att gå förlorad, högt över hustaken, ner på de tomma gatorna.
För första gången i mitt liv förstår jag på riktigt innebörden av öronbedövande tystnad. Nog har jag lyssnat på tystnadens sång även förut, lång bort i fjällen, under en himmel så rik på stjärnor att jag tappade andan. Där sjöng tystnaden för mig, här viskar den bara om allt det vi förlorat. Det är inte trafiken vi saknar, utan människorna ombord på bussarna och spårvagnarna, i bilarna, på vesporna. Ropen, stöket vid morgon-espresson på baren, samtalen, kindpussar, möten, middagar, matcher, musik. Bio och teater, fotboll och konserter. Kyssande par i gränderna, lekande barn i parkerna. Semesterförväntan och bröllopsplaner.
Vad ska vi med livet om vi inte kan leva det? Vad ska vi med världen om vi inte kan uppleva den?
Havet utanför Neapel är sagoblått, så skimrande stilla utan fiskebåtar och turister. Men ingen finns att se det, bada i det, njuta det. Finns havet om vi bara hör talas om det, minns dess djup, känslan att omfamnas av det? Finns vi om ingen ser oss?
Jag sitter på terrassen med en bok som min rastlöshet förbjuder mig att läsa, följer en humla med blicken, minns gymnasieskolans lektioner i filosofi. Humlan är fri att flyga vart den vill medan jag blivit stoppad av polis och militär tre gånger på två dagar. Ute på jobb som reporter, med rätt tillstånd och därmed med tillåtelse att gå vidare, men med känslan av att vara lika ofri som en fånge på permission.
Misstolka mig inte nu, jag ser varje kväll på italiensk tv om landets över 25 000 döda, de sjuka, de lidande, de kämpande. Vi måste alla offra något i den här striden, i varje krig. Men att frågor väcks och tankarna jagar varandra i natten är en självklar skörd av tider som de här. Livet är meningslöst om vi inte fyller det med meningsfulla saker. Att leva eller bara överleva, det är frågan.
På något sätt förstår jag ännu mer än tidigare kvinnors vånda i tider av krig. Vi som genom historien alltid tvingats stanna hemma, vänta, vårda, vanka omkring, mellan barnen och spisen. På fältet kan du dö, men med en känsla av ära; omtalad, omskriven, ihågkommen. Vi påminns om det inför firandet av de 75 år som gått sen Italien befriades i andra världskrigets slutskede. Männen som hyllades och fick medalj medan kvinnorna fick gå runt i tomma rum och vänta.
Denna vår, fångad i varats olidliga lätthet, förstår jag mer än någonsin vad det innebär. Detta trots att jag i mitt jobb får komma ut en del, resa runt, träffa sjuka, se rädslan i ansiktet, möta de nyfattiga. Jag önskar jag kunde fånga varje berättelse, varje glömd människa och låta dem illumineras, lysa upp, fladdra mot vinden.
Likt de italienska flaggorna under firandet. Torgen kan inte fyllas men alla uppmanas att öppna sina fönster, gå ut på balkongerna, lyfta sina flaggor och sjunga partisanernas befrielsesång ”Bella Ciao” så att det hörs över hela Italien.
Åtskilda men enade och mer medvetna än någonsin om att inget är mer värdefullt än friheten.