Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Mer osexigt än så går det inte att handla

Allt man behöver för att överleva – men nästan inget för att verkligen leva och njuta. Foto: Colourbox

Att åka och storhandla är att dö en smula.

För att travestera Victor Hugo, redan här vid ingången och varuvagnarna. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mat och ätande är ett av våra största behov och en av våra främsta njutningar. Ändå har vi lyckats rationalisera själva handlandet till att bara fokusera på låga priser, storpack och att allt ska finnas på samma ställe.  

Effektivitet fulländad till upphöjt lidande. Ni som här inträder låt hoppet fara. Dantes inferno anno 2018.

Jag kör min vagn längs gångarna och vill bara åka hem innan jag ens börjat. Ingen jag möter ser glad ut. Trötta, sura, stressade ansikten. Gnällande barn. Kassörskorna fast vid varubandets monotoni.

Mat med lång hållbarhet – men utan smak

Osexigt bröd i plastpåsar, håller en vecka, bakat utan kärlek men med mycket konserveringsmedel. Gröt på tub. Fryst fisk som transporterats runt halva jorden. Tomater utan vare sig färg eller smak. Halvfabrikat. Färdigrätter.

Allt man behöver för att överleva men nästan inget för att verkligen leva och njuta. Fort ska det gå! Köp burksoppa att värma för att få en kvart till framför teven!

Så många timmar av våra liv vi tillbringar på stormarknader, i total leda. I stället för att göra handlandet till något att uppleva och inte bara genomlida. I vårt kvarter i Rom är kvällshandlingen ett förspel till middagens njutning. Att välja köttet hos slaktaren som tar fram de bästa bitarna, pratar politik, skämtar. På delikatessbutiken köper jag ost och får smakprov och ett glas av det lokala vinet av ägaren, som alltid vill snacka fotboll.

 

LÄS ÄVEN: JENNIFER WEGERUP: Den unga kvinnan bars ut – Silvio Berlusconi log mot fotograferna  

 

Brödet hämtas färskt varje dag på bageriet bland kvarterets mammor och tanter. Hos grönsakshandlaren köper jag färska zucchiniblommor, mandariner och tomater så syndigt röda, saftigt lockande. Det tar en stund att handla men inte ett ögonblick är förlorat. Varorna är lokala och färska, jag möter grannar och bekanta, får personlig service, matas med skvaller, nyheter och smakbitar.

Så som det var förr även i Sverige. Vid torget där jag har mitt andra hem, i Stockholm, fanns en gång 40 butiker. Taxistation, polisstation, fik, järnhandel, blomsterbutik, skomakare, mjölkbutiker, frisör. Nu finns inga kvar. Där folk brukade mötas skyndar vi nu förbi, på vägen till ett köpcentrum i betongland. Att handla, laga mat och äta har blivit något som ska avklaras.

Där alla drömmar dör

I ett land som vårt, med så mycket natur, ambitiösa bönder och möjligheter till lokala, ekologiska bra råvaror. Visst, jag kan hitta dem ibland på storköpet också. Om jag inte segnat ner någonstans mellan mejerivarorna och tvättmedlet.

Hjulet på vagnen krånglar. Har jag glömt något på listan?

Stressen tornar upp sig lika högt som toalettpappersbalarna.

Där framme väntar köerna.

Men den verkliga stressen är en annan; här inne dör alla drömmar. Inget kan vara mer förkrossande vardagligt oglamoröst än att storhandla. Hollywood-kändisarna hånler mot mig från tidningshyllorna.  Den där låten inom mig.

Standing in the hall of fame.

Mjölk, fil, ströbröd.

And the world’s gonna know your name.

Diskmedel, mjöl, havregryn.

‘Cause you burn with the brightest flame.

Falukorv.

Jag går för att betala och jag vet att jag kommer att välja fel kassa.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!