Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Läkaren Manfredo tvekade inte – därför är han död

Senaste nytt om coronautvecklingen i Expressen TV – vi sänder direkt mellan 07 och 23 varje vardag och mellan 11 och 20 på helgerna.
De som ställer upp som volontärer hyllas i Milano.Foto: MAURIZIO MAULE/SHUTTERSTOCK / MAURIZIO MAULE/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Manfredo Squeri.Foto: Centro Bioetica Luigi Migone

Han ser ut som en snäll gammal farbror på bilderna i italienska medier. Manfredo Squeri, i sin vita rock och med stetoskopet runt halsen och en journal i händerna. Jobbet trogen, in i det sista. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han var läkare, från Parma, 76 år och pensionerad. Han kunde stannat i hemmets relativa trygghet, med familjen. Men det var inget alternativ för honom lika lite som för alla andra som nu i corona-krisen gått tillbaka till arbetet.

Över 7.200 personer har frivilligt anmält sig för att arbeta som sjukhuspersonal. Läkare och sjuksköterskor, kvinnor och män, nyutexaminerade och pensionerade. Trots den högre risken att smittas som gäller för vårdpersonal har alla dessa personer känt plikten, ansvaret, önskan om att hjälpa, göra vad de kan.

I svåra tider sållas agnarna från vetet. Det har historien lärt oss och det ser vi nu. I Sverige säger vi att man får se vilket virke folk är gjorda av. De som genast böjer sig och knäcks i storm eller de som står orubbliga, starkare än någonsin.

I Italien talar man, förstås, om vilken pasta någon är gjord av. Regionen Emilia-Romagna, där Manfredo Squeri hörde hemma, är inget undantag, tvärtom. Det är lasagnens hemtrakter, liksom parmesanostens och parmaskinkans. Här lever man gott men folk minns också andra tider, svåra tider. Manfredo Squeri var född 1944, i andra världskrigets slutskede. Han upplevde Italiens resa från fattigdom till välfärd men glömde aldrig föräldrarnas och de äldres berättelser om helt andra tider. Krig, hunger, armod, uppoffringar, uthållighet, mod.

Ord som i dag allt för ofta viftas bort som högtravande men som i själva verket säger mycket om vem vi är. Vilka vill vi vara när vi behövs? Vem vill du vara? Den som gömmer sig och hoppas att stormen ska blåsa förbi just ditt hus eller den som går ut i den och gör sitt bästa? 

Manfredo Squeri visste att hans ålder gjorde honom utsatt, visste hur hårt vårdpersonalen exponeras för viruset. Men han tvekade inte. 

I måndags dog han, viruset tog honom, som så många. I minnesordet talas om en älskad make, far, morfar och farfar. Samt om en generös man, en outtröttlig läkare, en osjälvisk person full av mod och hopp. 

Stora ord som bottnar i verklig handling. För honom liksom för de 38 andra italienska läkare som hittills förlorat livet i kampen mot viruset. Alla utom två var män, alla är äldre utom en, den äldste född 1933. Tjugo är familjeläkare som helt oskyddade skött om gamla svårt sjuka patienter i deras hem innan man visste att de var coronasmittade. Många av läkarna var långt över pensionsålder men fortsatte troget arbeta.

Jag ser listan med deras namn, tänker att inga statyer kommer att resas över dem, men hoppas att de åtminstone får ett minnesmärke, likt dem man ser över krigshjältar i så många italienska städer och byar. Bleknade namn på husväggar över dem som gav sina liv. Platser där blodröda rosor ännu läggs ner, tårar fälls, händer knäpps i bön.

Italien, Sverige, världen, är i krig mot en osynlig och just därför så skrämmande fiende. 

Jag tänker på de döda läkarna och på de andra, på dem som visat sina sämsta sidor under krisen. Vuxna, friska personer som gjort mig så besviken att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Rädda kan vi alla vara, hur vi hanterar rädslan är något annat. 

I nöden prövas vännen, människan, vi alla. 

Jag ser Manfredo Squeris vänliga ansikte framför mig och tänker att han dog som han velat. På jobbet, när han hjälpte andra, det som varit hans livs mening och förblev så, in i det sista.

Stuarts enkla idé fick lilla Ripon i England att gå ihop.