Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Kvinnorna i IS-lägren är inga offer – de är förövare

Terrorforskaren Magnus Ranstorp om terrorsekten IS.
Två kvinnor i lägret Al-Hol i Syrien, där familjer till IS-terrorister har bott. Bilden är från 2019.Foto: MAYA ALLERUZZO / AP TT NYHETSBYRÅN
Kvinnor i Al-Hol-lägret i mars 2019.Foto: MAYA ALLERUZZO / AP TT NYHETSBYRÅN

Det är scener som tagna ur en film.

Landskapet, krigshärjat och dött.

De kurdiska krigarkvinnorna med sina vapen.

De fångade IS-kvinnorna intill dem.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Svartklädda, dolda, utan ansikten, anonyma, avsjälade, med till och med händerna täckta, i svarta handskar. 

Sorgefåglar, olycksbådande.

Flera av kvinnorna ropar ut sin vrede, höjer händerna, sträcker anklagande mörka fingrar mot himlen. De är besegrade men inte kuvade. 

Vi ser och hör om oron för att tiotusentals IS-fångar, framför allt kvinnor, nu kan komma att fly, i skydd av krigets kaos. Reporterkolleger på plats berättar om IS-kvinnornas vrede mot västvärlden, hatet, löften om att deras gud ska hjälpa sönerna att växa upp till hämnare. 

Redan en gång har dessa kvinnor valt att vända Sverige och andra europiska länder ryggen för ett liv hos en av de värsta mördarsekterna genom tiderna. 

De har valt att uppfostra sina barn där, mitt i våldet. 

De har triumferat när kalifatet växte, jublat när oskyldiga dött i terrordåd, även många av deras egen tro; vanliga hederliga muslimer som också de offrats på fanatismens altare.  

IS-kvinnorna har mycket väl vetat om att yazidiernas kvinnor våldtogs, dödades och hölls som sex- och hushållslavar. 

Först när krigslyckan vände började terror-kvinnorna vända också sina svarta kappor efter vinden. 

En och annan kanske verkligen ångrar sig. Men det vi hör och ser i intervjuer från lägren där IS-kvinnorna hålls fångna känns mest som läpparnas bekännelser, inte uppriktiga hjärtans. En vilja att återvända till den trygghet man i förakt rest ifrån, en längtan till betald välfärd och barnomsorg, en förvåning över att de vanligen så förlåtande och förstående västliga länderna inte vill ”ta hem dem”.

Att prata om ungdomligt oförstånd duger inte som ursäkt.

Vi talar mycket om risken med de återvändande IS-terroristerna, männen. Mindre om den risk kvinnorna kan utgöra. Begreppet ”kvinnor och barn”, som en oskyldig enhet används felaktigt, farligt.

Barnen är oskyldiga, ja. Ofta både indoktrinerade och traumatiserade, men ändå barn, offer för sina föräldrars val.

Men kvinnor är inte barn, vi är vuxna människor med fullt ansvar för våra egna handlingar. En kvinna som valt att ansluta sig till en av de grymmaste terrorgrupperna genom tiderna är inte ett offer, hon är en förövare. Det är de kvinnor som drabbades av IS våld som är offren, bara de.

Att prata om ungdomligt oförstånd duger inte som ursäkt. Det som pågick hos IS var inte att smygröka, dricka, testa droger, köra fort, snatta och andra ungdomssynder. Det var ofattbara grymheter som vi tyvärr inte lär ha sett det sista av, särskilt inte om vi agerar undfallande inför det hot IS fortfarande utgör.

Jag har alltid förvånats över dem som kallar sig jämställdhetskämpar men samtidigt ursäktar kvinnor som utför illdåd. Vi behöver inte söka oss till krigszoner för att hitta kvinnor som själva begår brott eller söker sig till brottslingar. Försvarar dem, skyddar dem, lever gott på sina mäns blodspengar. 

Det slutar ofta illa, ur blodbesudlad mark växer bara sorgens blommor. 

Att romantisera eller ursäkta oss kvinnor som mindre vetande är såväl ojämställt som omoraliskt. 

Det finns handlingar och val i livet som inte går att bortförklara och som varje vuxen människa måste stå för och ta konsekvenserna av. 

Kvinna som man.