Jennifer Wegerup
Det har gått snart 26 år sen Malin Lindström försvann när hon skulle åka till buss från Örnsköldsvik till Husum. Lite nervös, en ordentlig och snäll tjej, en kort liten bussfärd i svensk trygg glesbygd. Men, som vi kvinnor får lära oss redan som små, så finns inga säkra vägar.
Malin kom aldrig fram, hon gick av en hållplats för tidigt, mötte av en ond slump sin baneman och hur hennes död blev vill vi inte föreställa oss.
Jag var 24 år i slutet av november 1996 och en av nyhetscheferna här på Expressen sände mig att bevaka försvinnandet. Sträcker jag ut armarna och omfamnar minnet kommer allt tillbaka: det var redan mörkt när mitt plan landade, snön låg djup, jag bodde på ett hotell mitt i stan, åt en trött pizza på en av småstadens alla pizzerior. Malins försvinnande kastade sin skugga över staden, gatorna låg tomma. Var var hon, vad hade hänt?
Jag var ung jag med, lite nervös att inte klara av jobbet, ro hem nyheterna. Dagen efter var vi i Husum, en fotograf och jag. Intervjuade polisen, var i utkanten av skogen där letandet pågick, förgäves. Under snön, dold, låg Malin. Inte alls långt bort. Först den 22 maj 1997, precis ett halvår efter att hon försvann, hittades hennes kropp. Mördad, skändad, utsatt för sexuellt våld. Jag skrev på hotellet, mejlade hem mina artiklar, kopplade upp mig med telefonjacket. Tog flyget hem och levde mitt liv. Artiklar, krönikor, tv-inslag. Arbetsplatser, resor, kollegor, vänner. Fester, skratt, sorg. Mitt bröllop, mina barn, min skilsmässa. En ny kärlek, en ny famn att förlora sig. Och främst, alltid, döttrarna. Dop, barnkalas, lekplatser, pulkaåkning, träningar, mjuka kinder att pussa, svindlande villkorslös kärlek.
Allt detta bestals Malin på. Och hennes arma föräldrar. Ingen studentmottagning för Malin, inga barnbarn, inga mer somrar och jular och inga mer vardagsstunder vid köksbordet och i tv-soffan. Ingen mer Malin att stoppa om, ta hand om och se växa upp.
Och ingen dömd mördare. En misstänkt, dömd i tingsrätten, friad i hovrätten och sen fri att leva sitt liv. Och för Malins anhöriga, bara frusen tid och en ändlös sorg.
Mina egna döttrar är snart 13 och 16 år. Den äldsta precis i den ålder Malin var då hon mördades. Jag är som kvinna van att se mig över axeln när jag skyndar hem om natten men nu blir min oro mångdubbelt större, för döttrarna .
Jag vet att nästan alla män är bra män. Men jag vet också att de som våldtas och mördas är vi kvinnor. Alla dessa kvinnor som går till spillo, alla dessa liv som inte får levas. Som en del av vår värld, något vi tycks stå hjälplösa och handfallna inför fast vi aldrig borde resignera, fast varje kvinna borde gå lika trygg ute om kvällen som en man. Och sen Malin dog har våra gator inte blivit tryggare, tvärtom.
Tid som går kan lindra men aldrig läka somliga sår, bara rista ännu en sorgens årsring i hjärtat.
Men med modern teknik och ny dna-bevisning blev det till sist en ny rättegång mot den misstänkte i Malin-fallet.
Den 19 juli faller domen mot honom, han frias eller fälls, för gott.
Kanske får historien sitt slut nu. Men sorgen, över Malin, över alla förlorade flickor och kvinnor, de som varit, de som dessvärre ska komma - den är evig.
Jennifer Wegerup har skrivit krönikor i Expressen sedan 2017 då hon gjorde comeback på tidningen. Jobbar också för SVT. Bor både i Stockholm och i Rom.
Läs fler krönikor av Jennifer Wegerup här: