Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Inslag av människoförakt i klimatdebatten skrämmer

I filmen ”Alive” äter de överlevande i flygkraschen i Anderna sina omkomna vänner, efter svåra kval, väl speglade i orden: ”Det var som att äta deras själar”. Foto: FILMBOLAG
Kommer det sluta med att de rika maler fattiga till köttfärs? Foto: Kallestad, Gorm / NTB scanpix

Snopparna låg vackert upplagda på ett fat, omringade av lotusblommor. Vår servitris log och varnade mig för att min fotograf nu kanske skulle bli lite övertänd av allt testosteron.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var under OS i Peking 2008, för ett reportage om den kinesiska sedvänjan med djursnopp som potenshöjande middag. Rubriken blev ”Pitt i panna” och texten gick i samma stil. Jag fick dock erkänna att jag ”ballade ur” och inte kunde förmå mig att äta vare sig ox-, hund – eller ormpenis. Även fotograf Nils vek ner sig, efter en svårsvald smaktugga. Bortom skämten kände vi en bitter bismak.

En annan gång skulle jag testa ekorr’n som satt i granen men sen hamnade på min tallrik, på en övertrendig restaurang i London. (Livet som reporter är sällan tråkigt som ni hör).

Jag klarade inte heller denna gång av att äta något. 

Somliga slukar allt, men att det är kulturellt och historiskt betingat vad för slags kött vi äter – och framför allt inte äter – är ett faktum. 

Så kom då en professor och ville utreda attityderna till att äta människokött och gjorde sin undersökning i miljöns allt mer missbrukade namn.

Kannibalism har alltid förekommit, under olika omständigheter. Att äta människokött har ändå i de flesta kulturer och tider setts som något otänkbart, ett tabu. Under svälten vid belägringen av Leningrad åt desperata människor av dem som dukat under.

I filmen ”Alive” äter de överlevande i flygkraschen i Anderna sina omkomna vänner, efter svåra kval, väl speglade i orden: ”Det var som att äta deras själar”.

Om vi nu i stället börjar se på oss människor som själlöst villebråd, vad händer då? Bortom majoritetens starka äkta engagemang finns inslag av ett tonläge i miljödebatten som skrämmer. Ett förakt, rentav hat, mot människan. Förvisso har vår art mycket att stå till svars för, men också mycket storslaget att vara stolta över.

Ens ett tankeexperiment om att avhumanisera oss själva leder in på farliga vägar.

Jo, jag förstår att förslag som det om människokött mest ska provocera och väcka nya tankar. Men vilka tankar? Är vi verkligen på väg mot hårdare tider, vare sig man tror att det kommer att bero på nya krig, segregationen eller skenande miljöproblem, eller alltsammans, då bör vi passa oss för att förakta oss själva och andra. 

Om jag kan tänka mig att äta upp någon, hur lätt blir det då inte att döda denne? De fattiga som tillagar de rika på deras egna fina Weber-grillar. De rika som maler bidragstagarna till köttfärs. Att äta upp de äldre som ändå bara sitter i dödens väntrum. Fast barn är väl godare? Se där, sagan om Hans och Greta med den barnätande häxan i Pepparkakshuset kan helt otippat bli pk och ligga rätt i tiden.

Obehagliga tankar? Absolut. Det är just därför alla på ytan tramsiga förslag om att äta människokött är så otäcka om vi fullföljer dem.

Paradoxen är ju också den att om vi slutar att se på oss själva som tänkande högre stående varelser, då försvinner även det moraliska ansvar, för vår värld, för djur och natur, som kommer med att vara människa. 

Att det allra bästa för naturen sen naturligtvis vore om alla människor dog ut, det är en apokalypsens återvändsgränd vi knappast vill hamna i.

Förakt och ilska kommer inte att bevara jorden – tvärtom. Det finns inget farligare än rädda människor. Respekt, samarbete och tilltro till allt det fantastiska vi alla rymmer inom oss, det är vägen till räddning för såväl vår värld som oss själva. 

Därför ska vi vara väldigt försiktiga med vad vi önskar oss och vart vi låter debatten ta vägen.