Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Klimatfrågan kräver uppoffringar – men detta ger mig bitter bismak

Foto: ALEX LJUNGDAHL
Utsläppen minskade under coronapandemin, eftersom stora delar av världen befann sig under lockdown.Foto: ESA

Parkeringen vid mitt köpcentrum här i Stockholm är full igen, vårens tomhet och tystnad känns avlägsen. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tills jag kommer in och ser de tomma platserna efter butikerna som inte klarade corona-krisen. Tre stycken gick i konkurs bara på en vecka. I en av dem köpte jag en jacka på utförsäljning några dagar före slutet. Kvinnan i kassan, i vanliga fall alltid så hjälpsam och pratglad, var tyst och modfälld, visste inget om sin framtid, inget om kollegornas. 

Enligt Eurostat förlorade 5,5 miljoner personer enbart i Europa sina jobb under årets andra kvartal, i sviterna av corona-nedstängningarna.

På en pantbank i Milano intervjuade jag i somras en man som pantsatt sin vigselring för att kunna handla mat åt barnen. En kvinna lämnade in sin klocka för att kunna betala räkningarna. Deras skam var nästan lika stor som deras förtvivlan. Båda hade förlorat försörjningen under våren.

Hemma i barndomsstaden Falkenberg miste en vän jobbet strax före semestern. Han får ersättning, visst. Men har inte länge ett jobb att gå till, borta är kollegor, gemenskap, mål och mening. Dagarna består av soffan, mobilen, teven, tomheten. Hans fru är orolig, säger att han lever sitt liv genom Youtube, är håglös, utan framtidstro.

Det är det här som slarvigt kallas ”ekonomi”. Människor och deras liv.

Därför känner jag en bitter bismak när en kvinna mejlar att jo, visst är det lite trist med fattigdom och arbetslöshet, men det är nog något ”vi får räkna med om vi ska kunna rädda Moder Jord”. Hon känner sig minsann glad över att delfiner synts simma vid vanligen överbefolkade stränder, att världen fått en paus och hon hoppas sannerligen att inget ska bli sig likt igen. Hon är bara en av många och jag kan inte låta bli att fascineras över cynismen. 

Vem blir inte lycklig av att se söta delfiner i rena vatten? Men om man tänker lite längre än delfin-nosen räcker kan man också se framför sig alla dessa miljoner människor som förlorat sina jobb och sin inkomst. Man kan absolut tycka att klimatfrågan kräver stora uppoffringar. Men att tycka att andra ska stå för dessa är inget annat än fullblodsegoism under falsk godhetsflagg. 

En bekant, som just lagt ut bilder på Instagram på dotterns födelsedagsfirande med maffig tårta och en hög presenter, vill inte svara mig på om hon själv är beredd att offra något av sin och barnens sköna tillvaro. Hon undviker frågan och bara papegoj-svarar om ”Moder Jord”. För övrigt ett Kumbaya-uttryck som för tankarna till sagornas Farbror Frost och Tant Tö snarare än seriös debatt. 

En debatt som vore lika intressant som angelägen, lika komplex som komplicerad. Den som har kapacitet och vilja att lyfta blicken inser ju att coronakrisen riskerar att försämra vår miljö snarare än att förbättra den. 

Den som inte kan ge sina barn mat handlar inte ekologiska bananer eller tygkassar. Folk som inte kan betala räkningarna skänker inte pengar till utrotningshotade djur. Företag som håller på att gå i konkurs kan inte unna sig att tänka på gröna lösningar. 

Däri ligger ju paradoxen; välstånd och utveckling tär på jordens resurser. Men det skapar också förutsättningar för att vi ska vilja och kunna tänka på klimatet alls och inte bara på vår överlevnad för stunden, i en värld där vi ännu bara börjat ana vidden av virusets verkliga efterverkningar.