Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Jag vet inte om jag någonsin vill åka till Danmark igen

Nästan som vanligt – men svenskar saknas i Köpenhamn.
”Pappa är död, jag vet inte vad han tyckt om att dansken på nytt ser svensken som farligt”, skriver Jennifer Wegerup.Foto: JENS CHRISTIAN

Danmark, så besviken du gör mig. 

Så svårt det känns att jag inte vet om jag vill åka tillbaka till dig, någonsin igen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag vet, Norge och Finland har också stängt sina gränser mot oss svenskar. Allt i samma farliga blandning av högmod och rädsla, som fångat många i vår värld i sitt grepp, nu i virusets tid. 

Men det är dig jag älskat som en syster, Danmark. 

Nu har din regering ändrat reglerna lite, så att  folk från några få landskap får komma in. Men för de flesta av oss svenskar förblir din gräns stängd, även för mig.

Jag växte upp i Halland med pappas släkt i Skåne. Gammal dansk mark och rötterna, de går djupt. Mitt efternamn talar om det. Dialekten likaså. Och så danskan, den som min pappa lärt som liten från dansk tv och förde vidare. Alla avsnitt vi sett av Matador och Rejseholdet. Lärt oss uttrycken som ”tak, i lige måde” – tack detsamma.

Alla turer över sundet till Helsingör. Alla fotbolls- cuper i Fredrikshamn. Alla turer till Köpenhamn. 

Att se de två haven mötas vid Skagens udde i det egenartade ljuset. Att se ljusen tändas längs den danska kusten, skånska sommarkvällar.  Att hålla på det danska landslaget om Sverige inte spelar; ”Vi er røde, vi er hvide”. Eller vi var det, snarare. 

Pappa är död, jag vet inte vad han tyckt om att dansken på nytt ser svensken som farlig.

Sommaren 1971, året innan jag föddes, bilade han och mamma ner till den danska västkusten och badade på Klims och Thorups stränder. Bleknade foton visar hur de lysande unga och kära solar liggande på gamla bunkrar från andra världskriget. Tyskarnas försvarslinje i det ockuperade Danmark. 

Barriärer mot fienden, alltid genom mänsklighetens historia, den vi aldrig lär oss av. 

Kan jag då inte alls förstå er rädsla? Kan jag inte förlåta dem som tycker att nu fick vi dryga pk-svenskar vad vi förtjänar?

Kanske. Om livet och epidemin vore en tävling där minst döda vinner och där vi snart sett slutet. Men där är vi inte. En andra våg kan komma. Och så har vi fattigdomen som hotar, risken för destabilisering av världen som vi känner den. Vi vet mycket lite av som väntar och vilka som står starkast längre fram. 

Att vi grannländer hellre bör vara enade än splittrade, det säger dock sig självt.

Kina slog sig för bröstet inför världen efter sin första lockdown, försäkrade att läget var under kontroll. Många länder, som ni kära grannar, följde efter, stängde ner. Men se där, nu hukar Peking under ett nytt utbrott. Och norsk lax pekades först felaktigt ut som misstänkt, men tycks ha undgått med ett nödrop att få fladdermus-status.

Sådan är vår värld just nu; mycket rädsla, lite fakta. Misstro mot alla. Har man otur hamnar man i skottlinjen. Kortsiktiga panikåtgärder och smutskastning mellan nationer, regioner, folk.

I Sverige har vi från huvudstaden varit paria trots att smittan, självklart, skulle svepa vidare genom landet. Det går inte att gömma sig. 

Den som självrättfärdigt stänger dörrar och gränser riskerar också alltid att själv en dag mötas av bortvända ryggar när vinden vänder – i lige måde: tack detsamma! 

Alltför få ledare klarar just nu att lyfta blicken mot horisonten, blicka framåt, hämta lärdom bakåt.

Sommaren 2010, 40 år efter det första besöket, återvände pappa, mina då mycket små döttrar och jag till Klim Bjerg. Vi gick ner på stranden men bunkrarna var borta. Bara taken skymtade, en bit ut i vattnet. Havet hade erövrat dem, tiden besegrat dem, som den gör med oss alla. Obevekliga vågor som utplånar varje spår i sanden tills inget återstår. 

 

Här är länderna där svenskar är välkomna i sommar

I flera länder släpps inte svenskar in på grund av Sveriges höga dödssiffra till följd av covid-19.