Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Jag tycker om att känna den där ilningen längs ryggraden

Jag var på ett hotell i Brasilien och en visshet om att inte vara ensam spred sig inom mig. Foto: COLOURBOX

Jag vet inte vad som väckte mig. 

Klockan var drygt 03 på natten och rummet låg i mörker. 

Jag var på ett hotell i Brasilien och en visshet om att inte vara ensam spred sig inom mig. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tände lampan och tvingade mig själv att titta under sängen, i garderoberna och i badrummet. Hela tiden med gåshud och känslan av att någon eller något fanns där nära mig. Något mycket ondsint. Jag vågade inte släcka och somnade först framåt morgonen. Efter frukost checkade jag ut och bytte hotell, som jagad av en namnlös fasa. 

Jag brukar inte inbilla mig saker. Ännu mindre trodde den fotograf jag hade när jag jobbade för Expressen i London på spöken. En hårdkokt man som fotat krig och katastrofer världen över. När han och en annan reporter skulle ut på reportage om ett beryktat spökhus på Irland fnös de mest; vilket trams för två tuffa karlar. Några timmar senare rusade de rakt ut i natten och sov i sin bil. De hade inte hört eller sett något på sitt rum, bara fått samma känsla av att något obeskrivligt från fel sida graven fanns där och hånlog förväntansfullt i mörkret.

LÄS MER: Kvinnors underliv ska inte vara offentliga

Nu går vi mot den högtid som inte längre bara är en tid att tända ljus på kyrkogårdarna och minnas dem vi älskat och mist. Allhelgona-helgen har även blivit ett firande i skräckens tecken, med halloween. Mestadels i maskeradens skämtsamma anda. Men när ljusen på vår bjudning slocknat tar spökhistorierna vid och den obesvarade frågan svävar över bordet: finns det någon där ute? 

Gamla sagor och berättelser är överbefolkade av skuggvarelser. Mörker och övertro rådde innan upplysningen och elektriciteten lät trollen spricka i solen. 

Men vet vi allt? Det finns ljus våra ögon inte ser, ljud vi inte kan uppfatta. Vi vet långt ifrån allt om våra hjärnor och deras kapacitet. Rymden är oändlig, bortom vår fattningsförmåga. Jorden kan tyckas mer kartlagd och klar men jag förbehåller mig rätten till tvivel.

Min skepsis mot dem som tar betalt av sökande själar, för att se spöken och prata med andar, är stor. Men att helt avfärda allt svårförklarligt som inbillning, det gör jag inte heller. Kanske för att jag trots allt tycker om att känna den där ilningen längs ryggraden, så som många av oss gör. Vi vill bli skrämda, också för att verklighetens fasor ofta är värre än spökhistoriernas. 

LÄS MER: Hellre fler enkla servicejobb – och att jag slipper tanka 

Min barndoms berättelser, som gått i arv från äldre generationer, håller gästerna trollbundna vid mitt middagsbord. Den huvudlöse mannen som min farfar såg på väg hem från en logdans. Den gamla ohelgade gravplatsen där inget gräs ville växa. Det väsen som hoppade upp bakpå vagnen när min farmors morfar varit vid kvarnen. Hästen stegrade sig, en röst som inte var av denna världen viskade: ”Du har sett mig, du vet mitt namn, men om du berättar om mig ska du dö. För att visa min makt kommer du nu att bli mycket sjuk men överleva”. Så körde de över en bro och han hörde hur hans fripassagerare hoppade ner från vagnen, ner i bäcken.

Farmors morfar kom hem med en galen blick, ur stånd att tala. Hästen dog två dagar senare. Farmors morfar insjuknade svårt i feber men överlevde och kunde berätta. Allt utom vem som suttit bakom honom. Inte ens på sin dödsbädd avslöjade han det. De flesta i släkten trodde på Bäckahästen, det skånska namnet på Näcken. Andra avfärdade allt som feberfantasier, utan att kunna förklara hästens död. Ingen vet. 

Jag tittar ut i höstnatten genom mitt fönster, står det inte någon där ute under gatlyktan? Men ingen är där, jag måste ha sett fel. 

Det var bara skuggor i natten.