Jennifer Wegerup

Jag tar hellre en hel skog av resliga kukar än ännu en manlig kliché

Jennifer Wegerup ställer sig frågan: Varför är det så svårt att skriva medryckande, eggande och trovärdigt om sex?
Foto: Shutterstock

Hur vill vi kvinnor bli påsatta, egentligen?

Och hur väl lyckas vi sätta det på print?

Två frågor som upptar en hel del av samtidslitteraturen, eller åtminstone debatten på kultursidorna. Jag tänkte här ägna mig åt den senare frågan: Varför är det så svårt att skriva medryckande, eggande och trovärdigt om sex? Och kan vi ens bedöma sex-litteratur neutralt, vad vi går i gång på är ju så i högsta grad personligt?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Frågorna hopar sig när jag läser en lågmält välskriven manlig sågning av Margaux Dietz nya erotiska roman ”Alexa”. Jag kan spontant hålla med om att utryck som ”resliga kukar” mest smakar porrnovell. Men jag reagerar också på hur recensenten, med en lätt ironisk ton, skriver att det är bäst att tassa försiktigt fram, när man som man ska recensera en kvinna som skriver om sex. Visst, jag förstår vad han menar sett till dagens debattklimat och svallvågorna av metoo.

Samtidigt applåderar jag alla kvinnor som bestämmer sig för att skildra vår sexualitet, oavsett litterär verkshöjd. Vi behöver fler som öppet vågar beskriva vår lust. I en värld där sexualiteten alltid ägts av män tar jag hellre en hel skog av resliga kukar än ännu en klichéartad scen i en film eller bok. Mannens lust alltid upphöjd på piedestal – tillfredsställs den inte går det illa. Kvinnan som madonna, slampa, förstående fru eller – värst av allt – omtänksam bordellmamma.

Scener där paret haft sex, mannen drar sig oberört tillbaka, hon ligger kvar (med brösten väl blottade) och smeker hans hår, söker hans uppmärksamhet, han röker oberört en cigg, ringer ett viktigt samtal.

Vi ska förstå att han är vinnaren, han har fått det han vill, hon däremot vill ha kärlek. Att det är han som uppenbarligen är en usel älskare – hade han varit bra hade hon legat nöjd och utslagen – får vi inte se. Så reduceras också männen, till schablonbilder, töm och glöm, oförmögna till känslor.

Att skriva om sex så att det inte blir löjeväckande är svårt. Jag minns när Expressens dåvarande söndagsbilaga Exxet utlyste en erotisk novelltävling. Jag var spirande ung vikarie och minns en kväll när vi alla på redaktionen satt till sent och läste, novell efter novell, för att välja en vinnare. Vi kved av skratt stundtals. Men känslan som växte fram efter hand var hur fint det var att få ta del av våra läsares kärleksliv. Kvällar med vitt vin och räkor (klassiker på den tiden som mufföppnare), herdestunder på heltäckningsmattor och i husvagnar och – faktiskt – en mängd kvinnor som skrev ogenerat hungrigt om ohöljd längtan.

Den norsk-svenska författaren Margit Sandemo har likt få lyckats skildra sex på ett sätt som många kvinnor finner upphetsande. Naturligtvis har både detta och hennes storsäljande böcker, som Sagan av Isfolket, reducerats till ”tantsnusk” av en rad manliga fintyckare. Är det underligt sen om många kvinnor drar för sig för att sätta ord på sitt begär?

En kreativ manlig kurskamrat på journalisthögskolan hade däremot inga problem med att randa om sex för att dryga ut studielånen. Han berättade glatt under en pubkväll om att han ofta tjänade några tusenlappar på manus åt porrtidningar men även skrev åt Mitt Livs Novell, då i mer mjuk version; ”Det gäller att inte skicka manusen fel, höhöhö!”.

Jag hävdar bestämt att få saker har hämmat och hämmar ännu oss kvinnor som männens länge närmast totala tolkningsföreträde till hur sex ska skildras. Bara genom att själva ta makten över ordet tar vi det även över lusten. Blir det dålig litteratur ibland? Det får vi leva med.

Egentligen är väl grabbarna bara sura rönnbär, det är ju rätt få av dem som skulle platsa som förste älskare i en tantsnusk-roman.