Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Jag såg de nakna kropparna från kraschen och förstod inte

Det nedskjutna passagerarplanet MH17 i Ukraina, sommaren 2014.Foto: ZYKINA / EPA / TT ALYONA / ZYKINA / EPA / TT ALYONA EPA TT NYHETSBYRÅN

Varför är de nakna?

Det var min första tanke, när jag såg bilderna på en del av offren från det nedskjutna passagerarplanet MH17 över Ukraina, sommaren 2014.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag stod med en kollega på en nyhetsredaktion, bilderna var av det slag vi inte publicerar, men jag tvingar mig alltid att se döden, särskilt när den drabbar oss här, nära. Förstå den, ta in den, aldrig glömma att vi inte är osårbara, att vår trygghet inte är garanterad.

Kollegan påminde om fartvinden, fallet från 10 000 meter, som slet av många av passagerarna deras kläder. Det är en lång väg ner.

En man, naken på ett blommande fält. En pojke ännu fastspänd i sitt säte. En kvinna på mage, hennes behå-band blottat, jag ville skynda att skyla henne. Nyss människor med drömmar och mål, nu bara hjälplösa kroppar, berövade på liv och värdighet. Vad hann de tänka, vad hann de känna?

Samma fråga kom över mig när jag hörde om planet som Iran nu sköt ner. Det var bara i luften några minuter men det räcker med sekunder för att förstå.

”Blir det krig nu?”, undrar min äldsta dotter, med mobiltelefonen i hand, mitt i tonåringens värld av sociala medier och skrämmande konspirationsteorier. Hon hör om planet, om Iran, USA, IS – och om bombdåd och skjutningar, här hemmavid.

Både hon och lillasyster vet att de ska lämna ifrån sig allt om någon försöker råna dem. De har lärt sig att aldrig öppna ytterdörren för okända. Jag försöker dölja min oro, vill ge dem den barndom av oskuld och trygghet jag själv hade, som de förtjänar. Så jag kämpar i balansen med att varna dem och ändå värna deras bild av en trots allt också god värld – och av ett visserligen förändrat, men ännu på många sätt fantastiskt, hemland.

Jag säger att jag inte tror att det blir krig här just nu. Men vill inte ljuga, kan inte säga att det aldrig kan komma hit eller uppstå här. Hot utifrån, splittring inifrån. Civilisationen är blott ett tunt lager fernissa.

De kravaller och plundringar, ofta under politiska täckmantlar, som är alltför många demonstrationers följeslagare, påminner om hur lätt saker urartar. Något jag ofta sett i jobbet, som på G8-mötet i Genua den där sommaren 2001, där allt föll i bitar framför oss utsända, i ett grymt skådespel.

Eller som i forna Jugoslavien, mitt i vårt Europa. OS i Sarajevo hölls år 1984, år 1990 Eurovision i Zagreb. Året därpå bröt kriget ut, allt slets itu.

Den mark vi går på är aldrig säker, riskscenarierna många och vitt skilda, något som också speglades på veckans årliga Folk och försvar-rikskonferens i Sälen.

Ändå präglas debatten stundtals envist enögt av enbart andra världskriget och mellankrigstidens Tyskland. Vi får aldrig glömma, sant. Men var tid kommer med nya hot. Alla är förvisso länkar i en historisk kedja, men också fasans frukter av sin samtid, sitt sammanhang.

Lär av historien gör vi bara om vi tar in helheten i nuet, utan skygglappar och egna agendor.

På mitt nattduksbord trängs just nu böcker om det första världskriget. Därefter väntar andra krig, framåt och bakåt genom århundradena. Under kalla vinterkvällar ska jag återse gamla bokbekanta, upptäcka nya, söka med öppna sinnen, inte snäva in på det jag redan tror att jag vet. Så mycket jag drömt, så mycket jag glömt.

”På Västfronten intet nytt.” ”Det öde landet.”

”I stålstormen.” Samt, förstås, Ernest Hemingways ”Farväl till vapnen”. De italienska bergen, striderna.

Krigets verklighet bakom storvulna soldateder.

Sättet han beskriver känslan av snö i luften. Aningen om den, vissheten.

Låt den komma, låt den falla. Falla över oss alla, över våra fåfänga förhoppningar om fred och över det öde landet inom oss, i en tid utan nåd.