Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Jag och mina vänner har aldrig varit bättre i sängen

Obs, bilden är en genrebild.

Vi sitter i solen, omgivna av nakna manskroppar. Bättre kan en kvartett kvinnor inte ha det, här på ett torg i Florens, med vår pasta, vårt vin, vårt samtal.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Stadens kyrkor och palats sträcker sig stolt mot himlen. Statyer av svällande manskroppar, fulländat sköna och med blottade organ, är vårt lunchssällskap. 

Servitören en söt yngling med Dante-profil. Så mycket ögonfägnad, i denna stad där renässansens tänkare och diktare hade sitt högsäte, de som gav oss odödliga konstverk och berättelser.

Nutidens stora manliga skribenter (och egon) får tyvärr sägas landa på lägre nivåer. Vi bryter vårt bröd och diskuterar den franske författaren Yann Moix som marknadsför sin senaste bok med att i intervjuer säga att ”kvinnor över 50 är inte värda att älskas”.

Jag har en bit dit men kan ändå förstå mina äldre medsystrars förorättade fnysningar. Å andra sidan är vi alla kloka nog att se igenom ett simpelt marknadsföringstrick. Och 50-årige Moix är självklart fri att tycka att enbart 25-åringars kroppar är ”extraordinära”.

Liksom vi är fria att säga vårt – och det gör vi, med besked. Vi är först och främst alla överens om att den käre fransosen är en idiot som hellre söker extraordinära kroppar än extraordinärt sex. Vi har samtliga haft magnifika älskare som inte gjort sig bra på bild men sannerligen i sängen, alla lärt oss att passionen är blind när man ser bortom den första ytliga uppskattningen.

Och viktigast: vi är alla helt på det klara med att vi aldrig varit bättre på att njuta och ge njutning än nu; erfarna, lugna, vilda, nöjda med oss själva, förlåtande mot eventuella skavanker.

Maria-Grazia, namngiven efter den heliga jungfrun och uppvuxen med hela Madonnan vs horan-hyckleriet har äntligen, vid 44 års ålder, lärt sig bejaka sin lust, visa den. Hon himlar med ögonen, fnyser, säger det självklara, att det är vi kvinnor som efter 40 ska ha lite yngre män, män som orkar med oss och vårt begär.

Lucia nickar, beställer in toskanska skorpor och vin santo, heligt vin, av servitören som rodnar som om han hade hört vårt samtal. Hon, som är den äldsta och vackraste av oss, sätter ord på det många kvinnor känner: först är man ung och söt men osäker och oerfaren, sen kommer åren av jobb och barnafödande, år då den enda drog man vill ha är sömn. Man får aldrig vara ensam och ens kropp känns ockuperad av barnen. 

”Fast under småbarnsåren var minsann min man alltid sugen. Men nu, när jag hittat mig själv och lusten, då lagar han hellre mat tre trimmar än har sex! Jag är frustrerad!”

Vi skrattar och Alessandra håller med.

”Jag vet! Min man har också kroknat. I alla år har jag skött om hemmet och barnen, nu orkar jag inte sköta om en halvledsen snopp också! Jag vägrar”. 

Vi skrattar så att torgets alla duvor lyfter. Jag säger att det här borde vi skriva en bok om, om allt det kvinnor förväntas hålla inne med, i vår hänsynsfulla och evigt förstående roll.

Lucia lyfter sitt glas till en ny skål. ”Storleken har ingen betydelse!”. Vi bryter ihop och samlar sen ihop oss.

Jag säger över espresson att jag menar allvar, vi borde tysta den där Moix och hans likar med en lustens Decamerone. Omforma Boccacios klassiska verk till en nutida samling berättelser från fria mogna kvinnor; glädjefyllt, lustfyllt. Ett verk som i slutändan också vore en hyllning till männen, de verkliga, de som vill och vågar möta oss.

Mina väninnor nickar, det här tål att tänka på. Vi ger servitören rejält med dricks och slängkyssar när vi går. 

Han står kvar och tittar efter oss.