Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Jag minns våra unga lekar med männen

”Heta Linjen, en anonym samlingsplats, i en tid före internet och Tinder”, skriver Jennifer Wegerup.Foto: Colourbox / Colourbox

Vi lyfte telefonluren, slog numret, siffra för siffra på nummerskivan, och så kom vi fram.

Hörde lusten, kättjan – och ensamheten.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ett ögonblick av brus, sen spridda röster från samtalen som redan pågick och så tystnaden, den lurande, från dem som bara fanns på linjen och lyssnade och väntade.

Vi satt tätt ihop, en grupp tonårstjejer som alla pressade oss mot luren för att höra, kämpande för att hålla tillbaka fnittret. Det var i mitten på 1980-talet, på Falkenbergs idrottsplats där det utanför omklädningsrummet fanns en väggtelefon som det gick att ringa gratis ifrån efter träningarna. Vi dröjde kvar, hade inte bråttom någonstans, vi var ännu i den del av livet där plikterna är få och tiden oändlig. Telefonen blev vår lekplats, vårt fönster mot vuxenvärlden. 

Heta Linjen, en anonym samlingsplats, i en tid före internet och Tinder. Man slog ett telefonnummer, för oss ett med riktnummer Göteborg. 

Där hängde männen som vi älskade att driva med och hetsa upp. Någon av oss sa hej, Anna eller Helene eller jag, försökte göra rösten släpigt sexig. Männen nappade direkt, ofta flera på en gång. Många bad oss ringa upp på andra nummer, direkt till dem. 

De andades tungt, ansträngt, bad oss beskriva våra kroppar. Vi överdrev starkt våra då fortfarande ytterst blygsamma kurvor, drev männen över gränsen. 

Ibland bröt vi ihop av skratt och fick slänga på luren. 

Andra gånger klarade vi att hålla masken, bestämde träff med den anonyme mannen, utanför Liseberg eller McDonalds, de enda ställen vi hade koll på i stora Göteborg, tio mil bort. Naturligtvis utan en tanke på att åka dit. Vi kände inte ett uns dåligt samvete över att skämta med de här männen som ville ragga upp småtjejer som oss på telefon. 

När lite för många höga räkningar skickades från Televerket till Idrottsplatsens ekonomiansvariga spärrades telefonen. Vår lek var över. 

Heta Linjen, samlingsplatsen som först uppkom när ungdomar upptäckte att om flera personer ringde samtidigt till ett vakant telefonnummer kunde de prata med varandra. I backspegeln är det smått fascinerande att se fenomenet som en del av den tidens Sverige, på samma gång så reglerat och samtidigt, kanske, friare i tanken.  Mer stelt och likriktat på ytan men mindre pk-ängsligt, mer tillåtande. 

Film-censur men sambastu. 

Vår gatas grå hus som under många år inte fick målas i någon annan färg - men helgerna, de inleddes med Fräcka fredag i den statliga televisionen. 

Ett politiskt parti dominerade över alla andra, ja. 

Men debatten, den gick i ett långsammare tempo, polariseringen var mindre och en enda ogenomtänkt tweet kunde inte kosta en person jobb och anseende.

Kanske romantiserar jag bara, tiden får oss människor att gråna men minnena att skimra. 

Det som förblir konstant i alla tider är summan av lasterna, av lusten, längtan, ensamheten. Dock förstärkt av lättheten, snabbheten och nåbarheten i dagens kommunikation.

Alla par bredvid varandra i sina soffor, med varsin mobil, flirtande i på gränsen-lekar med andra. Kriget i Syrien på teven, höstmörkret utanför fönstret, i mobilen verklighetsflykten. Se mig, bekräfta mig, gilla min bild, säg mig att alltihop inte är meningslöst.

Raden män som hör av sig och vill sexchatta gör mig sorgsen. För jag ser dem, deras profiler, deras barn, deras liv, deras fruar. Att döma dem vore för lätt, att svara dem för svårt. Jag klickar bort dem och minns den lättsamma leken. då när männen bara var anonyma röster i ett oändligt gruppsamtal på Heta linjen.

Och jag vet att aldrig mer i livet kommer att skratta så mycket som vi gjorde då.  

LÄS ÄVEN:

En konst att hålla god min i elakt spel 

LÄS ÄVEN:

Inslag av människoförakt i klimatdebatten skrämmer

LÄS ÄVEN:

Hon har allt utom barn – och nu är det för sent