Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Jag kollar lite på porr och äter kött – en skyldighet för livet

Brödet är färskt, skinkan salt, tomatskivorna lövtunna. Mjölken kall, vinet italienskt, fylligt, rubinrött.

Jag tar min kvällsmacka och mina två glas och sjunker ner i soffan, slötittar på ”Top gun”, flyter med i de välbekanta, lättsmälta scenerna.

Ett glas vin blir till två. Jag tar en lös skiva skinka. En till. Njuter. Lever.

Denna kväll är jag ensam i soffan, jag zappar runt, kollar lite på porr. Somnar gott, tillfredsställd till kropp och själ.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dock som en förtappad själ, som borde ha ett blytungt samvete, om jag skulle låta mig dömas och döma mig själv, utav delar av den rådande tidsandan. Det finns dagar då jag undrar om jag blivit förflyttad till den viktorianska eran eller forna tiders predikningar då självgoda präster såg ner på sin församling och varnade de icke rättroende för helvetets fasor.

Så. Jag har alltså syndat. Ätit nattmacka som jag inte behövde. Dessutom kött, dödssynden. Druckit vin ensam i soffan. Sett porrfilm fast jag är kvinna och väl borde förfasa mig.

Nog för att jag alltid haft svårt för folk som har kylskåpsmagneter med ”Carpe diem”. Men ju mer domedagsprofeterna går på om hur det mesta som gör livet värt att leva är dåligt och farligt, både för oss själva och planeten, desto mer angelägen blir jag om att verkligen fånga dagen.

Det säger sig självt att vi alla har ett ansvar att göra vad vi kan, för att inte göra andra illa och för att inte bränna alla resurser, inte leva som om det inte fanns en morgondag. Men floskeln ”vi äger inte jorden, vi ärver den bara av våra barn” är på samma nivå av dumhet som en granne jag hade som barn.

Man fick knappt besudla sätena i hans bil ens med att sitta på dem. Allt handlade om att inte sänka värdet på den bil han en gång, oklart när, skulle sälja. På det sättet njöt han aldrig av bilen, ägde den aldrig fullt ut.

Jag tänker på honom när rubrikerna om klimatångest pumpas ut så att verkligen ingen ska kunna undkomma. Eller när den första vårsolen alltid följs av larm om vikten av solkräm 50, till ett stackars folk som lever i vintermörker i drygt ett halvår. Och när allt, precis allt, från för hårt grillad korv till chips, sägs kunna ge cancer.

När träning blir plikt hellre än njutning. När man ska börja pensionsspara vid 25 och använda rynkkräm vid 30 och börja oroa sig för fertiliteten när man precis slutat vara rädd för att bli oplanerat med barn. När vi ska känna konstant dåligt samvete över allt, fast de flesta av oss knogar på rätt bra, med jobb, matkassar, räkningar, tvätt, ungar och plikter.

Ändå ska vi ha dåligt samvete, fast vi egentligen bara borde älska mer, leva mer, leka mer, läsa fler sagor, flörta vilt, kyssas ännu vildare.

En dag ska allt förgås: Solen slockna. Och vår tid här och nu, ett människolivs lilla ögonblick i historien, är ännu kortare, ännu mer förgängligt. Visst vill jag göra gott, betyda något för andra, jag som de flesta. Men jag vill också tillåta mig att försöka få till ett aldrig så litet regnbågsskimmer mitt i all det vardagsgrå.

Ska vi bara duscha kallt och äta rätt och handla rätt och resa rätt och hålla händerna på täcket, i konstant ångest och samvetsbry, då kan solen lika gärna få explodera här och nu. Då tjänar ju allt knog och slit och släp inget till, då kan vi lika gott förintas i en sista sprakande show av himmelska fyrverkerier.

Om enbart ångest blir vår arvedel, då mister också målet sin mening. Vem vill kämpa för en värld och ett liv utan njutning och glädje?

Vi äger en skyldighet att ta vårt ansvar för allas överlevnad. Men vi är också skyldiga livet och oss själva att leva det fullt ut.

Vår stund på jorden.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!