Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Jag hoppas ni som betedde er egoistiskt rannsakar er själva

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

”Stanna hemma!”.

Så löd den arga uppmaningen till oss som bor i Stockholm, från andra håll i Sverige. I våras, i påskas, i somras. Inte minst många skåningar uttryckte sig i tongångar som om alla från huvudstaden vore pestbesmittade. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I vanliga fall vore vi (eller i alla fall våra semesterpengar) välkomna men när det var som värst var tongångarna på sina håll närmast hatiska. En manipulerad bild med en jägare vid en skånsk vägskylt och budskapet ”Stanna i Stockholm era jävlar!” spreds i sociala medier, tills den togs bort.

Självklart hördes vettiga röster också. Från dem som oroade sig för vården, de som helst såg få utsocknes besökare, men som ändå inte tyckte om hetsandet och vi mot dem-mentaliteten.

”Jag tycker det är hemskt att man börjat tänka så och att jag själv börjat tänka så, för jag vill inte vara en sådan person”, sa en kvinna som intervjuades i tv.

En vettig människa som kunde känna och erkänna de mindre vackra känslor pandemin väckte – och ännu väcker. Minnet är kort i tider som dessa och nu slår smittan hårt även mot Skåne och andra landsdelar. Förstås, som väntat. Det är ett virus, ingen kommer undan, den som inte drabbas först får det senare, det går inte att gömma sig. Även i vårt kära grannland Danmark, som jag skrivit om tidigare, är läget nu betydligt allvarligare än förut. Återigen: som väntat. 

Förstå mig rätt nu, det här handlar inte om ”skrattar bäst som skrattar sist”, det vore mig främmande kring något så allvarligt. Jag är dessutom till hälften skåning, pappa var från Sösdala, min barndoms alla skimrande Skåne-minen bor i mitt hjärtas vackraste vrå. 

Däremot hoppas jag att ett ögonblick av självrannsakan infinner sig hos alla, verkligen inte bara i Skåne, som under pandemin betett sig själviskt, otrevligt och kortsiktigt. Främst för att dessa personer, denna mentalitet, utgör en fara. 

Ska ett samhälle hålla ihop i kristider måste vi börja på individnivå.

I det ingår inte bara ett ansvar i att inte sprida smitta utan också i att inte sprida rädsla och hat. All ovänskap mellan landsdelar, länder, grannar och vänner, gör oss svagare. Nu mitt i stormen men även när vi ska resa oss och återskapa det som raserats i form av allt från förlorade jobb till förtroendet människor emellan.  Från det vi sett under den här pandemin är det inte svårt att föreställa sig vad som skulle hänt om vi framöver tvingas möta en mer dödlig, likt ebola. Våld, plundringar, kaos, massflykt och alla mot alla, bara inställda på att rädda sig själva och den egna familjen, staden, nationen.

När vi drar lärdomar från denna tunga tid inför framtiden, vare sig det gäller krig, katastrofer eller nya pandemier, måste detta vara en av de viktigaste frågorna: hur håller vi ihop även i kristider? Hur motverkar vi fake news bättre, hur stävjar vi hat och hets i sociala medier, hur undviker vi att folk vänder sig mot varandra? En fråga på högsta nivå, för våra och världens ledare. Men också för dig, mig, oss alla. Under den här tiden har vi ju också sett många goda gärningar, många självuppoffrande människor som gett det bästa av sig själva. Vi kan ju, om vi vill. Vi behöver bara, likt kvinnan i tv-intervjun, fråga oss själva vilken sorts personer vi vill vara.