Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Jag har också mörka minnen under granen

Bilden är en genrebild. Foto: Shutterstock

Att gå i mörkret och titta in på ljuset.

Jag går min barndoms gata ner, kikar in i husen.

Varje jul, denna hemliga fröjd.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Raden med kedjehus. Byggda identiskt lika i 1970-talets tidsanda. Ändå så olika, med åren allt mer präglade av sina olika ägare. 

Upplysta dockskåp nu i jultid, nästan alla med granen på samma ställe, i det vänstra hörnet av rummet ut mot gatan, vid fönstret. Röda kulor och glitter. 

Halländskt rått vinterväder. 

Minnen och tankar, då och nu.

Där bodde en klasskamrat, där dog mamman i familjen, där var det alltid fest, granen tänd dygnet runt och barnen lekte själva ute på tomten. 

I huset ovanför oss bodde advokat-familjen och i huset nedanför korvkiosk-familjen. Småstadens lösa sociala skiktningar - och ändå fanns de där. 

Mot slutet av gatan lyfter jag blicken och ser Lantmännens gröna symbol lysa från silo-tornen nere i hamnen. Falkenbergs egen eviga Betlehems-stjärna.

Jag ser att nästan alla hus har tjuvlarms-skyltar; rädslan stänger dörren om sig.  Allt är sig likt, inget är sig likt.

I det hus som alltid kommer att vara hemma för mig står granen med gamla glaskulor och träprydnader. Min dopängel, pappas skogsduva, mammas ängel från julen 1947. Jag tittar in genom fönstret och ser mig själv och mina systrar uppspelta och finklädda. Vi kör med våra Barbie-bilar på heltäckningsmattan och mamma och pappa är unga och vackra och glada för att vi är glada.

Jag ser pappa den sista julen, med mina flickor i knät, han läser Selma Lagerlöf, julnattens påbud om frid. Barnen är helt små och får plats i hans famn. 

Jag ser Mommo i den gamla fåtöljen, långsam och fumlande med julklapparna, med nötta trötta händer. Jag trodde jag glömt hennes röst. Nu hör jag den, som spröd klockklang, men melodin försvinner innan jag kan fånga den, hålla kvar den.

Under granen vilar också mörkare minnen, de som finns i alla hem, bakom varje bekransad dörr, bortom vartenda glammigt inlägg i sociala medier. Ändå är känslorna som fyller mig visshet och tacksamhet. 

Så tänker jag på dem som alltid står utanför, dömda av livet att titta in på ljuset och andras firande, likt den lilla flickan med svavelstickorna. HC Andersens sannsagor, så vackert grymma. Julgranen; all livets fåfänga och förgänglighet.

Och jag minns Pepparkaksmannen, han som åkte runt i stan varje julafton och lämnade pepparkakshus till folk. Hur det ringde på dörren och sen stod han där, i sin idrottsförenings jacka och med sitt pepparkakshus framräckt. En gåva och en bön om att få komma in i ljuset och gemenskapen.

Pappa satte på kaffe, mamma tog fram korintkakor och spritsar. Så satt vi där, i livligt samspråk först, sen allt mer som på nålar med klockan tickande mot julbord och klappar. När jag var liten tråkade han ut mig, när jag var tonåring gjorde han mig gråtfärdig.

Astrid Lindgrens ”God natt Herr luffare” ekade inom mig. Om den oinbjudne gästen som får värma sig en stund vid härden. Men också berättelsen om den som stannar och den som går. Om den som inte äger något, men också den som valt det så, att vandra fri längs vindlande vägar.

Längtan bort när jag i unga nätter tittade ut och såg ljusen på E6:an i fjärran. Längtan hem när världen inte höll vad den lovade.

Att med tiden komma fram till att det får räcka som lycka med stunder av stillhet, att sätta sig till ett juldukat bord med dem man håller av och se barnaögon spegla de tända ljusen.

Vi brukade följa Pepparkaksgubben till dörren, han skulle vidare, vi tackade och önskade god jul. Han log lite och satte sig i bilen. Sen körde han upp längs vår gata, förbi de små upplysta hemmen, och var borta i mörkret.