Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Jag fick lyssna på ensamheten i långa hjärtskärande nattsamtal

Tåget färdas söderut, genom tyst landsbygd som Gud och politikerna glömt och små städer i andnöd. Foto: Fredrik Sandberg/TT / TT NYHETSBYRÅN

Tåget går 16.26 från Stockholms central. 

Mot julen, genom Sverige.

Jag har en fönsterplats, ser ut på vårt lilla land i midvintermörkrets järngrepp.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I husen lyser ljusen; hur vi pyntar, gör vårt bästa, håller fast vid det vi har så gott vi kan. Bekransar våra dörrar, fyller fågelborden, hoppas på snö, på någon att göra snöänglar med.

Tåget färdas söderut, genom tyst landsbygd som Gud och politikerna glömt och små städer i andnöd. 

Jag tänker samma tanke som jag hade redan som liten, att under en kort tid är de grå hyreshusen i förorterna vackrast av alla, med adventsljus och stjärnor i vart fönster. Skimrande kulisser i ruvande skuggmörker.

Jag dricker lite vatten, tänker på barndomens tågresor, toalettbesöken, hålet rakt ut. Lite otäckt, mycket spännande. Tågresorna till mormor i Uppsala, till fjällen, till kusinerna. Senare, som student 90 mil norröver, de 12 timmarna hem om julen, med två tågbyten, små smörgåspaket och stora framtidsdrömmar.

Alla resor med barnen, så små de var, så fort det går. Denna jul kommer de först på annandagen, jag ska vänta på perrongen och de ska kliva av och in i min famn och livet återgå från svartvitt till full färg.

Katrineholm, Skövde. Människor går på och av, med sina resväskor, paketpåsar och förväntningar. Resan går vidare, tyst skog och vidsträckt mark, upplysta kyrkor likt vårdkasar på sina höjder. Jag försöker sova men kan inte, mina tankar vandrar fritt och vilt. Från kärleken i Rom och mina julklappsinköp till oron över våldsdåden där ute. Du välmenande, sårbara, älskade land. 

Jag ger upp tankarna på sömn, öppnar mejlen från er läsare. Där är ni, så många att det tar andan ur mig. Denna gåva att bli läst av hundratusentals, detta ansvar, hur det är på samma gång en glädje och en börda att försöka läsa och svara er alla. Att hitta tid som inte finns, att ha kraft att orka med de mejl som bara andas vrede och illvilja. 

Desto fler är ändå ni som fyller mig med kraft och tacksamhet över att jag valde detta jobb, denna väg i livet. Er värme, era tankar, era resonemang, era farhågor, er oro, ert engagemang. Ros och ris, frågor och svar. Ofta bara några rader, ibland ändlöst långa mejl.

Eskil i Örebro-trakten som skriver rikt och vältaligt med ett helt livs erfarenhet att ösa ur. Bengt i Malmö som alltid skickar med en kram och några roliga bilder.

Agneta i Stenkullen, som varit igenom så mycket och ändå alltid orkar se andra, hon vars alla mejl andas kärlek till sin nästa. Jonas i Örnsköldsvik. Marie i Nyköping. Och alla ni andra, alla ni.

Några av er mejlar blott en gång, andra ofta, ofta.  

Många vill brevväxla, jag vet att mina svar ofta är er otillräckliga. Under åren som ung nattreporter vid telefonen på nyhetsredaktionen lärde jag mig mycket om den stora ensamheten som bor där ute, fick lyssna på den i ändlösa, hjärtskärande samtal. 

Men era mejl andas också glädje i det lilla, ni ger mig styrka och jag ser er framför mig, alltid. Kvinnor och män, i alla åldrar, från hela Sverige. 

Vilken rikedom att få tal del av era tankar och känslor, vilket jobb jag har, att få glänta på alla era dörrar, se in i så många hjärtan. 

Där ute i vinternatten finns ni. Där och här, med mig på resan. Alltid, i mina tankar på nästa text, till er.

Jag byter tåg i Göteborg, åker längs kusten, ser inte havet men vet att det finns där. Evigt, oberörbart.

Tåget stannar i Falkenberg, älskade ansikten möter mig. Det blåser, som alltid. Jag är hemma, där som jag inte kunde stanna, men dit jag alltid måste återvända.

Tåget stänger sina dörrar bakom mig och rullar vidare, söderut, genom Halland, mot Skåne.

Snart syns det inte mer.

LÄS MER: För dig med premium – allt det senaste inom:
Reportage & Granskning