Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Jag får gåshud när jag ser muren falla

Foto: LIONEL CIRONNEAU / AP SCANPIX SWEDEN

Tåget gick österut.

Från den skånska järnvägsknuten Sösdala till länderna bakom järnridån. Mellan två världar, två världsbilder, två ideologier.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var i början av 1970-talet, min pappa studerade till lärare. Farmor var telefonist på Smågriscentralen, farfar jobbade vid järnvägen. Svenska avelssvin gick på export, också till Östeuropa. Pappa tog sommarjobb som grisvaktare på tågen. Tungt, ja. Men väl värt priset för att få se de annars så stängda länderna. Östtyskland, Tjeckoslovakien, Bulgarien, Rumänien och Ungern. I det sistnämnda landet stannade han längst, förälskade sig i dess skönhet och i människorna, återvände, fick vänner för livet.

Gyula hade suttit fängslad för kritik mot regimen, minnena jagade och plågade honom varje vaken stund. Matthias var mer eldfängd när han talade om koncentrationslägren under Stalins tid och om revolten 1956, om de sovjetiska stridsvagnarna, om alla ihjälskjutna på Budapests vackra gator. Över tvåtusen dog och 200 000 flydde, innan alla flyktvägar stängdes. 

Pappa fick sin kamera uppsliten vid gränskontrollen och filmen förstörd, resväskorna genomsökta och presenter till vännerna öppnade. Överallt övervakning, misstro, angiveri och rädsla. Men det han mest mindes och helst talade om var ungrarnas stolthet och gästfrihet, deras förmåga att njuta på rent trots, hur han bjöds på gulasch och vin, sång och historier. 

Så tog pappa tåget hem, klev av i Sösdala, i friheten.

Vi lyssnade genom åren på hans minnen, mamma, systrarna och jag. Berättelsen om Berlin-muren, om en delad stad, om en stat som sköt ihjäl sina medborgare när de försökte fly, den var svårast att ta in.

Förändringens vindar hade börjat blåsa när jag år 1988 gick med i den västtyska popgruppen Modern Talkings fanclub. Där uppmanades vi att för våra veckopengar betala klubbavgift även för östtyska fans, utan tillgång till västvaluta. Tonårshjärtan är lättköpta och jag ifrågasatte inget när jag såg in i sångare Thomas Anders smäktande blick på affischerna i mitt flickrum. Så började jag betala även för jämngamla Anja från DDR och brevväxla med henne. Svårt för min plånbok, bra för min tyska och framför allt för att vidga min världsbild. Vi sände foton till varandra, Anja och jag. Hennes var svartvita och visade bilar, kläder och frisyrer som tycktes komma från en annan tid. Hon läste till sjuksköterska, älskade att resa och hade besökt alla länder i östblocket. Resten av världen var stängd för henne. Ibland bar hennes brev spår av att ha blivit öppnade. 

Den 10 november 1989 satt jag med pappa som hjälpte mig inför ett matte-prov. Vi såg på Rapport bilderna från natten före, från Berlinmurens fall. Folkmassorna som tog sig över gränsen, jublet, tårarna. Jag var 17 år ung, mitt perspektiv en dagsländas, men jag förstod ändå att det var levande historia vi såg. Vad pappa tänkte och kände kan jag bara ana, nu som vuxen.

Fyra år senare var det jag som tog tåget österut. Jag tågluffade ensam runt i Europa, klev av i Berlin och fick se resterna av muren. Jag strök med fingrarna över stenen, tänkte på Anja och på de vykort hon de senaste åren skickat mig från Rom, London och Paris.

Trettio år har gått nu sen murens fall. På Youtube finner jag tyska nyhetsinslag från förändringens natt, förlorar mig i dem, får gåshud.

Den tomma blicken hos en östtysk gränsvakt. Och i en bilkö västerut en man som ropar ”Endlich frei!”.

Äntligen fria.