Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Jag fantiserar om att vara hemmafru

Jag vet ju att bakom varje leende fasad finns också allt det andra, inget liv är ett vykort, skriver Jennifer Wegerup.Foto: Colourbox

Hon bakar muffins och serverar varje dag sin familj ett dignande bord med afternoon tea. Hon står i hemsytt förkläde och kokar soppa och bakar bröd. Hon hänger tvätt i solen och vinden. I trädgården sprätter höns omkring, i bakgrund skymtar bykyrkan.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Denna engelska hemmafru med alla barn och barnbarn. Leende, syende, pyntande. Årstider som kommer och går. Allting så nära, hon reser aldrig långt bort. Världen som den var och som vi kan längta tillbaka till.

Jag följer hennes instagramkonto med fascination och önskar understundom att jag var hon. Så skönt att bara kunna vara i den lilla världen. Att inte flänga och fara, döda tid på flygplatser, sova ensam på hotellrum. Att inte få sitt arbete, utseende och annat bedömt av hundratusentals okända hela tiden. Inga mejl, inga påhopp, inga bakhållsangrepp. 

Bara koka sylt och baka scones. Inte debattera. Inte tänka på krig annat än vid firandet av veterandagen. Bara läsa recept och stickbeskrivningar och romaner. Inte behöva känna sig splittrad, färdas mellan världar, slitas itu mellan barn och jobb, kämpa för att hålla alla bollar i luften.

När jag är som tröttast och skörast tänker jag så.

Men bara då. För jag vet ju att bakom varje leende fasad finns också allt det andra, inget liv är ett vykort. Och, viktigare: var och en får vara sin egen lyckas smed, jag unnar alla att välja och forma sina liv. Men för många kvinnor i kulturer utan val sitter förklädet smärtsamt trångt. Liksom det gjort även på svenska kvinnor genom århundrandena, de som förr inte hade något val annat än att lägga sina liv på att passa upp på mannen och sköta barnen. Egna drömmar, idéer och tankar tynade bort mellan spisen och strykbrädan. 

Inte heller var kvinnorna fria att ge sig av, lika lite som dagens hemmafru, utan pengar, utan oberoende. Kör mannen en dag i väg i veteranbilen med en ny kvinna i passagerarsätet, då är det kört. 

Jag har förvisso inte sytt gardinerna i mitt hem, men jag har ensam jobbat och slitit ihop till det, till möblerna, sakerna, leksakerna, allt. Det är min trygghet och stolthet.

Men att alltid vanka mellan hemmets väggar? Då skulle jag gå under.

Det jag egentligen vill är ju det motsatta: arbeta jämt, leva mitt liv på vägen, på väg. Att skriva, göra tv, resa, möta människor, berätta deras historier; det är att andas för mig. Inte veta vad som väntar nästa dag, ge mig av, känna pulsen, känna mig levande. Mitt jobb är inte något jag stämplar ut ifrån; det är den jag är. Så måste man få känna även som kvinna. 

På vägen hem från Italien förra veckan satt jag 17 timmar på Frankfurts flygplats som låg öde som i en katastroffilm. Poliskontroller, köer, ensamhet, trötthet. Och ändå, mitt i allt, tanken: ”Jag skulle inte vilja vara någon annanstans”. 

https://www.instagram.com/p/B_7h3FUFwLm/?igshid=soxff6r5vq5o

Sen finns mina barn där, min tillvaros ankare, de som håller fast mig i vardagen. Kärleken till dem fjättrar mig, gör att jag måste ha ett hem. Koka makaroner, gå i regnet och rädda sniglar, sakta ner, uppoffra mig, tacka nej till drömuppdrag, se bortom mig själv, bottna i ödmjukheten, förstå vad tillvaron handlar om.

Så har jag också lärt mig att sluta lyssna på klichén om livspusslet. 

Det är inte svårlöst, det är olösbart. Livets alla bitar faller aldrig på plats samtidigt och ska inte göra det. Att välja bort bitar, för att det vore enklare, löser inte pusslet, det lämnar ouppfyllda hål i det. 

Det är i stunderna av uppslitande val, av längtan, av otillräcklighet, som vi växer. Stanna eller gå? Längta hem och längta bort. 

Den endimensionella tillvaron kan verka lätt men det är en olidlig lätthet, hur bra den än gör sig på bild.