Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Jag börjar tröttna på att främlingar skäller på mig

Nog för att man ska visa avstånd – men man ska också ha respekt för andra människor, skriver Jennifer Wegerup.Foto: FOTOARENA / FOTOARENA/SIPA USA SIPA USA

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Visa hänsyn!

Skyltarna på apoteket ropar det till mig, meddelandena i högtalarna på tunnelbanan, klistermärkena på golvet i snabbköpet. Överallt följer oss uppmaningen om att visa hänsyn i dessa tider. 

Inga problem, egentligen. Men ändå. För varje evighetslång dag, vecka och månad som går av pandemin blir det allt mer tydligt att denna hänsyn är enkelriktad. Hänsyn åt ena hållet, hänsynslöshet åt det andra.

Vi är rätt många som börjar tröttna på främmande människor som tillåter sig att skälla på oss i affären eller på bussen för att de upplever att man kommit en millimeter för nära. På spårvagnen i förrgår satte jag mig på den enda lediga platsen med rätt avstånd till samtliga omkring. Men en lite äldre kvinna i gul regnrock upplevde uppenbarligen att det ändå var för nära, fast det var dryga två påbjudna meter mellan oss. Hon reste sig omedelbart upp, gav mig en blick som snällast beskrivs som hatisk. Sen stod upp vid dörrarna, skakade på huvudet och muttrade. När hon gick av bankade hon med knytnäven på fönstret där jag satt. 

Det här blir allt mer vardagsmat. Att visa hänsyn tycks för somliga bara innebära att vi ska hålla avstånd och sprita händerna, inte bete oss som folk mot varandra. 

Jag försöker respektera den som är rädd men man måste ändå kunna behålla folkvettet. Med tiden växer allt mer också känslan av att det här med en pandemi ger alla som är allmänt småilskna i vardagen chansen att härja fritt. Den typ av personer som cyklar på en om man inte hoppar ur vägen eller gärna puttar till barnvagnar som de tycker är i vägen.

I ICA-kön ser jag på håll en kvinna som bara tycks vänta på chansen att få ett utbrott. Och jodå, en liten pojke med sin godispåse närmar sig och hon skriker, verkligen skriker: ”Håll avstånd!!” och sätter ut båda armarna och viftar. Pojken står kvar, gråtfärdig. Jag är inte direkt typen som vänder andra kinden till utan ber kvinnan att lugna ner sig och använda ett trevligare tonläge och komma ihåg att det är ett barn hon har framför sig. Hon fräser till, sveper ut, rasande. 

En väninna berättar att hon slutat gå på en av sina stamkrogar för att ägaren ballade ur av coronaskräck och började skälla ut gäster som kramade varandra eller råkade ta i hand. Väninnan har börjat dela in sina vänner och bekanta i före- och efter corona, vilka som kan bete sig och inte. Det är ingen dum idé.

När jag slökollar på kändisars Instagram eller gör misstaget att gå in i vissa Facebook-grupper visas ingen hänsyn alls. Den som lagt upp en festbild eller gruppbild fördöms å det grövsta, helt oombett. Trots att alla som håller om varandra skriver att de har antikroppar och är i privat sällskap. I början av corona-utbrottet spekulerade många öppet i sociala medier om vem som kanske varit i Alperna och spred rykten om vilka som möjligen var sjuka och att dessa minsann borde stanna hemma. Rena angiveri-samhället och så långt från att visa hänsyn man kan komma, 

Förstå mig rätt, regler och rekommendationer ska självklart följas. Men är man så rädd att smittas att alla andra känns som potentiella dödsfaror och fiender bör man överväga att stanna inne. Att bete sig som en gris är inte att visa hänsyn, pandemi eller ej.