Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Jag är urless på mäns fantasier om horor

Vackra och villiga kvinnor. 

Rödmålade läppar, kurvor och spets, löftesrika blickar och famnar att förlora sig i. 

Så ser det ut på bordeller. I manliga regissörers och författares fantasi, vill säga. 

Samt även i en del andra mäns drömbilder. Myten om den lyckliga horan är seglivad.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag hade längtat efter den nya tv-följetongen av Das Boot. Men jag såg första avsnittet direkt efter Josefin Nilsson-dokumentären, i mitt hjärta slog vredens och sorgens svallvågor. Så, bara en halvtimme in i skildringen av utbåts-kriget kände jag ledan när det var dags för soldaternas obligatoriska besök på horhus med bländande glädjeflickor. Så långt man kan komma från de under sminket trötta, nötta kvinnor man oftast möter i de miljöerna.

Kvinnorna längs vägarna i Italien. Korta kjolar, döda ansikten. Många från forna östblocket, andra från Afrika. Bil efter bil. Ensamheten, utsattheten. 

Mannen jag i helgen såg stanna, i sin Fiat med barnstol där fram. 

Den rumänska 21-åringen som blev påkörd i vägkanten och dog. De skyldiga brydde sig inte ens om att stanna, hon var ju bara ett fnask. 

Där såldes hon till man efter man som tog henne bit för bit tills hon inte fanns kvar längre

Jag sträcker ut armarna, omfamnar minnet av april 2000, resan till Litauen. 

Fotograf Robban Andersson och jag gjorde för just Expressen ett reportage om verklighetens Lilja 4-ever, flickan vars öde sen blev film. Hon hette Dangolue Rasalaite och bodde i byn Ziezmariai innan hon lockades till Sverige för drömmen om ett bättre liv. Istället hölls hon fången i en lägenhet i Arlöv. Där såldes hon till man efter man som tog henne bit för bit tills hon inte fanns kvar längre. Alla dessa kroppar i henne, på henne. Deras smak, svett, säd. Förnedringen, tvånget, äcklet. De njöt, hon dog. 

Dangoule lyckades fly och hoppade från en bro ner på motorvägen. Hon blev 16 år. 

Jag minns ilskan och vanmakten hos en av de poliser i Malmö som utredde fallet. En bra man, en riktig man. Som de flesta män, alla de som aldrig kan tänka sig att köpa en kvinna, att ta henne utan att veta sig önskade och åtrådda. 

Världens äldsta yrke! ropar någon i protest. Nja, det lär ha varit jägare och fiskare. Och även om så vore är det ett tomt argument. 

Jag kan titta på porr, jag har förståelse för ensamhet och längtan, för livets skuggsidor. Men inget berättigar handel med kroppar och själar. Sex är ingen mänsklig rättighet.

Vi fann Dangoules gamla vänner invid en sliten skolgård i Ziezmariai, lika unga, lika berövade på allt framtidshopp. Killarna spelade basket, tjejerna tittade på. Någon tyckte att hon fick skylla sig själv. Detta kunde inte drabba dem, bara en dålig flicka, väl? Tjejerna tittade sökande på varandra, söta och hårt målade, satta till världen för att gå till spillo i ett land som försökte resa sig efter åren i fångenskap. 

Litauiska Socialistiska Sovjetrepubliken, äntligen åter Litauen. Fritt, men sargat. 

Våren hade kommit med vinden från öster, vi körde i ljusa kvällar längs smala vägar kantade av gamla trähus. Så, mitt i den ogripbara skönheten, en stad byggd kring ett kraftverk på LSSR-tiden: Elektrenai. Betong och varningsskyltar, grova elledningar rakt genom en trädgård i skir blom. 

Vi stannade och tog bilder, bjöds på mjölk direkt från kon av den okuvliga bondmoran som hängde tvätt på ledningarna. Hennes vuxne son med kattgula ögon stod tyst och tittade på oss, hans blick trollband mig.

Så for vi hem, åren gick, ingen skyldig straffades någonsin i Dangoule-fallet. Hon skulle fyllt 36 år i maj om hon inte valt döden framför alla de där okända betalande männen. 

Jag andas in en ny vårs löften, minns den skymningsblå himlen över Ziezmariai och vildgässen som klagande drog fram högt över oss, på väg bort.