Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

IS-kvinnorna drömmer om kalifatet i det dolda

Kvinnorna som reste till IS har inte ångrat sig, skriver Jennifer Wegerup.Foto: MAYA ALLERUZZO / AP TT NYHETSBYRÅN

God afton, vackra mask! Vem finns där bakom? Under karnevalsmasken, bakom ansiktsmasken, under IS-kvinnornas mörka dok?

Frågor vid min italienska lunch i går. Sol över Milano, glittrande karnevalspynt längs gatan, spröda karnevalskakor på våra dessertfat.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Idyllisk inramning, allvarliga samtalsämnen.

Som corona-viruset, den överdrivna rädslan hos alltför många. Italiens regering har utlyst nationellt nödläge. Premiärminister Conte manar till lugn men landets ledning menar samtidigt att detta lugn föds ur kraftfulla åtgärder från de styrande.

I Sverige är linjen mjukare, kring detta som så mycket annat. Varje land har sitt tonläge att utgå ifrån, sina lagar att agera efter, sina omständigheter att ta hänsyn till, det är sant.

Men så glider samtalet in på IS-anhängarna, de senaste dagarnas avslöjanden här i Expressen om Ulrika Pape och Lars Ståhl och hur de, och många med dem, i det dolda när drömmen om kalifatets återfödelse och verkar för det. Jag skrev själv här i våras om faran i att tro att alla som anslöt sig till mördarsekten IS inte förstått bättre eller plötsligt skulle tänkt om.

Självklart är det bara en läpparnas falska bekännelse i många fall. Bakom ångerns påklistrade mask har inget ändrats, mer än att förlorarens vrede nu också sjuder inombords.

I Italien har den politiska linjen, oavsett vem som regerat, varit obeveklig mot folk som stödjer IS.

De som inte är italienska medborgare och som jublar på nätet över terrordåd, har stridit med IS eller på andra sätt visar att de radikaliserats, utvisas ofta. Man anses ha försatt sin chans till ett nytt liv i Europa, ha visat att man inte respekterar våra demokratiska värderingar och är en fara för Italien och dess folk. År 2015 utvisades 66 personer på dessa grunder och lika många 2016.

Året därpå 105 och 2018 var det 112. Detta, liksom skickligheten i att följa upp och hårdbevaka radikaliserade personer så fort de släpps ur fängelse, anses vara några av förklaringarna till att Italien inte haft något stort terrordåd med islamistiska förtecken.

”Peppar, peppar”, säger en av bordsgrannarna och påminner om det planerade bombdådet mot Rialto-bron i Venedig för några år sen. Colosseum är ett annat högriskmål för att inte tala om Sankt Peters-kyrkan, symbolen för kristendomen och den katolska kyrkan.

Maffian anses paradoxalt nog också spela en viss roll i kontrollen av territoriet, såväl den sicilianska som camorran och ’ndranghetan. Ingen och inget tillåts störa dess affärer – och den skyr inga medel.

Italiens tidigare erfarenhet av just maffiadåd samt inhemsk terrorism, som Röda brigaderna, liksom den höga graden av mobil- och nätavlyssning är andra orsaker till det hittills effektiva arbetet med att avvärja dåd från fiender mitt ibland oss.

Liksom en debatt utan ängslans skygglappar.

Vi tystnar, alla eländiga samtalsämnen blir för mycket. För ett ögonblick sänker sig en skugga över vårt bord, som om Döden, Lidandet och Ondskan intagit de lediga stolarna. Vad tjänar karnevaler, sång och gycklarspel till, egentligen?

Då reser sig en av de italienska vännerna, ropar på mer vin, gör det italienare är allra bäst på: lever, ler och firar på rent trots. Vad tjänar livet till om vi inte lever det?

Han påminner oss om renässansens Lorenzo de’ Medici, också kallad ”Den magnifike” och dennes berömda poem i en karnevalssång från 1490.

En dikt om den korta ungdomen, livets ovissa utgång, om att älska, leva och njuta när man kan.

Två år senare dog Lorenzo de’ Medici, 43 år ung.

Men hans ord, de lever kvar.

”Gör dig glad. Skynda bara! Morgondagen känner ingen”.