Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Alla hjärtans dag–kärleken är ett spel för gallerierna

Ensamma hjärtan får lida i tysthet på Alla hjärtans dag, skriver Jennifer Wegerup. Foto: LENNART REHNMAN / GT/EXPRESSEN

Alla hjärtans dag.

De lyckliga.

Alla ensamma hjärtan, de får längta och lida i tysthet. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Torghandlarna i min stad säljer blommor och ballonger; kom och köp kärleksbevis!

Röda ballong-hjärtan dansar i vinden mot den vintergrå himlen. Alla hjärtans dag-korten ropar sitt ”Jag älskar dig!”.

Så mycket högljutt manifesterad kärlek - för de som har någon. De ensamma står i skuggan denna dag. Vad är värst, att inte ha någon som älskar en eller att inte ha någon att älska? Att inte få rosor och kyssar, att inte få ge ömhet och hängivenhet?

Det sägs att vi svenskar är världens ensammaste folk. Runt 300.000 av oss lever ensamma, i vårt moderna, starkt individualiserade samhälle.

Självvald ensamhet kan vara en njutning och befrielse, hellre ensam än med fel person. Ofrivillig ensamhet däremot, den kastar långa skuggor in i hjärtats innersta vrår. 

Jag känner den väl, känslan när mina barn är hos sin pappa och mannen i mitt liv i Italien, 300 mil bort. Ändå har jag så mycket kärlek, så mycket att vara tacksam över. Alldeles för många har ingen. Ingen att vakna med, ingen att dela sin dag med, ingen att somna med. Ingen att prata med, ingen att famnas av. Ingen att bli uppvaktad av i dag, i ingen att fira med, längta till. 

På Alla Hjärtans Dag ligger fokus på den schablonbild av kärleken som vi matas med i filmer och böcker; det vackra paret som lever lyckliga i alla sina dagar. Visst sänds även kärlekshälsningar mellan föräldrar, syskon och vänner och barnen ritar hjärteteckningar.

Men tyngdpunkten ligger på romantiken.

I skolan vinner den som får flest kort från beundrare, bilder läggs ut i sociala medier på rosor och chokladaskar. 

Vem är mest lyckad och lycklig? 

Och hur känns det för den som inga kort får? 

Förstå mig rätt, vi kan aldrig få nog av kärlek och ömhetsbevis. Äkta kärlek, vilken dag som helst på året. Kommersiellt framkrystad får den en lite bitter bismak, särskilt i dessa tider då det alltför ofta känns som det är viktigare att fota rosbuketten och fort, fort lägga upp den i sociala medier, hellre än att tumla ner tillsammans bland lakanen, osynliga för världen.

Nej, det finns ingen motsättning, man kan göra båda. Men kanske är det en tröst för dem som har en svår dag i dag, de som inte har någon att tända ljus med vid middagen i kväll, att så mycket är spel för gallerierna. 

En känd italiensk väninna till mig beställer skamlöst enorma hundra rosor till sig själv och fotar dem och sig själv, i röd negligé: 

”Jag måste hålla fasaden uppe för mina följare och tittare”. Ett bekant par som ska skiljas ler till synes lyckligt på instagram. 

Skenet kan bedra, som bekant. 

Visst ska vi fira och älska varandra, men jag får hellre blommor en vanlig tisdag än i dag.

Kärlekens rosor är vackrast när de får växa fritt. 

Ett älskande hjärta kan och bör också vara varmt nog att sända en tanke till alla singlar och frånskilda, änkor och änklingar, barn i kärlekslösa trasiga hem, tonåringar som hatar sin spegelbild – denna alla ensamma hjärtans dag.

I Finland kallas den här dagen även Vändagen, ett vackert namn, ett vidare begrepp för kärlek än det snävt romantiska. En dag då folk uppmanas att delta i välgörenhet och göra varandra tjänster, som att bjuda in en ensam vän att vara med vid de tända ljusens bord.

Det fantastiska med hjärtat är ju dess förmåga att älska så många, på så många sätt, bara vi vill och vågar.