Jennifer Wegerup

Hur kan vuxna kvinnor vara lika ovetande som barn?

Sasha, 9 år, har fått amputera sin arm.
Foto: TIM CLARKE / SOLO
Explosion i bostadshus i hårt ansatta Mariupol.
Foto: EVGENIY MALOLETKA / AP TT NYHETSBYRÅN

Hon har precis fyllt nio år. Sasha från Hostomel i Ukraina.

I present önskar hon sig en ny vänsterarm. Hennes egen trasades sönder i en granatattack när hon, mamman, pappan och systern försökte fly i sin bil. Pappan dog. Sashas arm måste amputeras för att rädda hennes liv. Nu önskar hon sig en ny konstgjord, helst rosa.

Ser du henne framför dig? Hon, som kunde varit ditt barn.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag vänder mig till dem av er kvinnor som säger att ni inte orkar sätta er in i saker, undviker att läsa och titta på nyheter för att det får er att må för dåligt. Ni som säger er vara så känsliga att ni använder det som ursäkt för att inte följa med i vad som händer i världen, överhuvudtaget. 

Det duger inte. Det är dags att använda ögonen för det de är till för, tvätta bort smink och fransserum och gud vet vad – och se, titta. För att vi måste. 

Självklart finns det många insatta kvinnor, lika självklart finns det män med noll koll. Men även före kriget har jag ofta slagits av hur många kvinnor, även väninnor, som säger att de aldrig läser nyheter, undviker allt obehagligt, inte är insatta alls i vare sig inrikes- eller utrikespolitik och vår historia.

Under dagarna före Rysslands invasion av Ukraina och när kriget bröt ut var det beklämmande hur många kvinnliga influerare som skrev att de inte hade koll, överlät på sina män att titta på nyheterna och sen var de i chock över det som hände. Det är för dåligt. 

Spelar det någon roll vad kvinnor som främst rapporterar om mode, smink, barn och inredning, kan och tycker då? Ja, eftersom de har så många kvinnliga följare, som de påverkar.

Många kvinnor i dag vill gärna ge sken av att vara jämställda. Men så länge man är nöjd med att vara kvar i den lilla världen och låta sin man ha koll på den stora kan vi kvinnor aldrig påverka och ta plats i de sammanhang som förändrar världen, fullt ut. Ekologiska blöjor och naturligt smink i all ära, det är inte där vi gör skillnad på riktigt. Hur ska du kunna rösta, hur ska du kunna göra din röst hörd, ta plats, lära dina döttrar att ta plats, om du inte bottnar i någon kunskap? Hur ska du vara beredd om det värsta händer, om du är så oinsatt att du tror att det aldrig kan hända dig, din familj, i vårt trygga hörn av världen? Hur ska du vara förberedd, praktiskt och mentalt, att skydda dina barn om du aldrig ens tänkt tanken att även de kan träffas av bomber, även deras fina barnrum kan smulas sönder, att också våra liv kan tas ifrån oss? 

Låt oss innerligt hoppas att det inte blir så. Men som kvinna blir jag faktiskt utom mig över andra vuxna kvinnor som vill leva lika ovetande som om de vore barn. 

Jo, det gör ont att se bilderna. Massgravarna. Ruinerna. Kropparna. Jag tvingar mig att se dem alla. Den gråtande ensamme pojken på flykt, med det som var hans skolväska, nu hans lilla packning. Den unga mamman Anastiya som sitter med ett sovande barn i famnen. Hennes andra barn har just dött i en bombattack. Hon gråter på ett sätt som den gör som är bortom all hjälp, den som vet att inget mer kan bli bra igen, aldrig någonsin. Så ont det gör att se henne, höra hennes gråt. Och det s k a göra ont. 

Den som blundar eller vänder sig mot sin egen spegelbild, tar ännu en selfie, vänder sig ifrån en medsyster.

Det sägs ofta att världen skulle se bättre ut om den inte styrdes av män. Men det får vi aldrig veta så länge alldeles för många vuxna kvinnor nöjer sig med att låta männen styra världen och själva bara pryda den.

Jennifer Wegerup har skrivit krönikor i Expressen sedan 2017 då hon gjorde comeback på tidningen. Jobbar också för SVT. Bor både i Stockholm och i Rom.

Läs fler krönikor av Jennifer Wegerup: