Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Hur kan vi fortfarande inte ha mer kvinnofrid?

Jordanis Kouroutsidis åtalas på nytt efter misstänkt våldtäkt.
Offret flydde ut i skogen efter våldtäkten i bilen sent på kvällen en söndag i november 2016.Foto: POLISEN
Nu står Jordanis Kouroutsidis, 51, återigen åtalad för att ha våldtagit en kvinna – bara månader efter att han släpptes ur fängelse.

Hur ont kan det göra att läsa om de kvinnor som våldtagits, förnedrats, förstörts? En efter en, av samme man, under över 30 års tid. Hur uppgivet upprörd kan man bli av att läsa om hur han gång på gång släppts fri eller kunnat rymma och så varit fri att våldta igen? Hur kan det vara möjligt att vi i Sverige år 2020 har vi fortfarande inte mer kvinnofrid än så här?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han är en av Sveriges värsta serievåldtäktsmän genom tiderna, Jordanis Kouroutsidis. Dömd för våldtäkt första gången redan 1988, som 18-åring. Senaste gången han greps var i augusti, som 51-åring. Att läsa om hans råhet mot offren och totala avsaknad av medkänsla för dem är en vandring nerför mörka branta trappor, ner mot en avgrund av brutalitet och snedvriden sexualitet. 

En psykolog har konstaterat att han har sadistiska sidor och saknar empati med offren. Likt så många sexualförbrytare återfaller han ständigt i brottslighet. Trots att den risken är väl känd har han om och om igen kunnat gå vidare, fri att förstöra livet för ännu fler oskyldiga kvinnor. 

Han har vägrat att fortsätta fängelsets program för sexualförbrytare men var villkorligt frigiven från januari i år. 

Jag tänker inte diskutera strafflängder och frigivningar generellt här, däremot fråga hur det kan vara så här i ett land som ses som ett av världens mest jämställda och gärna framhäver det internationellt? Tyvärr är ju synen på våldtäkt även i andra länder där jämställdheten också nått långt på pappret fortfarande bedrövlig. Högtravande ord, men en helt annan verklighet.

De flesta män upprörs självfallet också av våldtäkter och skulle aldrig drömma om att förgripa sig på en kvinna. Ändå är det som om rädsla, otrygghet och försiktighet vore något som vi kvinnor måste räkna med. När höstmörkret nu faller måste jag planera min löpträning så jag inte springer ensam i skogen i mörkret – något som mina manliga vänner obekymrat gör. Jag tar taxi hem från krogen om det blir sent och jag vänder mig om när jag hör steg bakom mig om kvällen, ökar farten, kramar hårt min hårspray som är med som vapen i handväskan. Jag hämtar och lämnar mina döttrar på kvällarna, påminner om risker, försöker förmana utan att skrämma dem.

Antalet dokumentära serier, böcker och filmer om våldtagna och sexmördade kvinnor är oändligt, lite slentrianmässig kvällsunderhållning, alla dessa kvinnor som går till spillo, som en blodröd tråd genom hela mänsklighetens historia. 

Så borde det inte vara för det är ingen naturlag, inget som är givet; att kvinnor våldtas och misshandlas är inget vi ska räkna med som något oundvikligt.

Till de män som har svårt att sätta sig in i graden av äckel, vanmakt, rädsla och smärta, fysisk och själslig, en våldtäkt innebär, rekommenderar jag att föreställa sig att de blir våldtagna av en eller flera mycket starkare män. 

Våldtäktsmål kan vara svåra, när ord står mot ord måste rättssäkerheten komma först. Men dömda överbevisade återfallsförbrytare som släpps fria i förtid, gång på gång, det är något annat. 

Jag har alltid tänkt att graden av vår civilisation mäts i hur vi värnar våra utsatta. Och att mycket hellre än en hel del oviktigt snömos borde verklig kvinnofrid vara vårt främsta jämställdhetsmål.

 

LÄS MER: ”Spökmannen” har våldtagit i Sverige i flera decennier