Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Hon var den första kvinnan jag kysste

Hon var den första kvinnan jag kysste men inte den sista.

Hennes läppar var mjuka, hennes händer livsfarliga.

Hon hette Carina och spelade i mitt fotbollslag i Sundsvall där hon såg mig och valde ut mig, ny i stan som jag var, ny på Journalisthögskolan, ny i denna lek, kvinnor emellan. 

Hennes stil var lätt pojkaktig, lockande androgyn. 

Vi hörs ännu ibland på Facebook, 25 år efter våra lekar i studentrummet. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I Italien mötte jag sen Silvia, vild och vacker, fast besluten att förföra mig i sin lilla Fiat. Ja, det är standard för italienare att hångla i bilar, oavsett kön och sexuell läggning, eftersom de bor hemma hos La Mamma tills de gifter sig.

Rutorna immade igen men jag förlorade inte kontrollen. Inte med henne, inte med Carina, inte med någon kvinna jag varit med även senare i livet. Spännande, visst, men för mig krävs det en man för att jag ska förlora mig själv bortom tid och rum och inte klara att stå emot begäret. 

Ändå är jag så glad att jag vågat – och vågar – flirta även med kvinnor, se och njuta av deras skönhet, att jag inte hållit några dörrar stängda.

Också för att jag genom kvinnor som Carina och Silvia fått lära mig på nära håll om smärtan och svårigheterna, om att behöva strida för sin kärlek. Samma historier som jag för övrigt fått även från mina manliga gay-vänner, inte minst ett gift par i Stockholms medievärld, som gjort min värld ännu mindre fyrkantig. 

Jag är också stolt över hur min yngsta syster dragit i gång Falkenberg Pride, i min gamla hemstad, och nyss arrangerat festivalen för femte året i rad. Hon är straight, gift med en man, men såg behovet i den lilla staden av mer öppenhet och tolerans.

För två år sen var jag inbjuden till Stockholms Pride-tåg och gick med. En fantastisk folkfest och kärleksmanifestation, absolut. Men också ett tillfälle för folk med olika agendor som ville se och synas och sola sig i Pride-glansen. Intet nytt under solen, så fungerar människan. Men den rosa champagnen fick i vissa ögonblick en besk bismak.

Samma smak som jag känner när det diskuteras kring vilka som ska få delta i Pride-paraden, vilka som har ”rätt värdegrund” för att vara med i festen. 

Inte för att det inte behövs kontroll av vilka som är med, tvärtom; allt ska alltid ske inom demokratins ramar. Det som grumlar festbägaren är snarare frågan om vad som är rätt värdegrund. Jag tänker på budskap från extremfalanger som ”hata vita rika straighta män”. Vi kan föreställa oss vad som hänt om någon skanderat ”hata svarta fattiga lesbiska kvinnor”. 

Fördöms inte all extremism dansar paraden i otakt. 

Hat vinner inga sympatier, ingen förståelse, skapar ingen tolerans. Jag tänker på vad Silvia sa där i bilen, i pauserna mellan försöken att förföra mig. Hon kom från Toscanas mest röda delar, var själv kommunist. Men det hon drömde om var inte strid mellan grupper där några ägde gayfrågorna och andra var fienden. 

”Ska vi bli lika självklart accepterade som heterosexuella tror jag att bråk är fel väg, vi ska inte stänga dörrar för någon”, sa hon ofta.

Hennes hår var så långt att det nådde ner till ryggslutet, mörkt, lockigt, lockande att dra fingrarna genom. Den sista gång vi sågs sa jag det kändes fel att leka med henne och hon blev tyst. Utanför mörker och eldflugor och syrsor, i bilen tystnad. 

Just där och då önskade jag att jag kunde ha älskat henne.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!