Jennifer Wegerup
Vi sitter vid ett bord med vin och ljus och de rätta rätterna. Hon har pengar, hon är smal, hon äger sin tid fullt ut. Men nu, nu när hon inte kan få det längre, det där beigea bundna barn-livet, då skulle hon slänga allt överbord, även friheten.
Allt för första skepp som kom lastat med en ny chans att få uppleva den föräldrakärlek hon förut dömde ut som osexig.
Jag försöker ta hennes hand när hon pratar om hur det kändes att komma in i klimakteriet, men hon sliter sig loss, häller upp mer vin. Jag tiger och dricker, låter hennes sorg och vrede flöda.
Över orättvisan i att män kan bli föräldrar hela livet men inte vi. Över livets obönhörliga korthet, den vi alla förr eller senare blir varse om.
Men mest av allt över att hon inte känt sig tillräckligt upplyst, att hon inte förstått att hon inte hade obegränsat med tid att få barn. Hon skulle ju bara resa och jobba och festa och förverkliga sig själv. Nu är hon redo och det går inte. Hon säger att naturen bör anpassa sig efter den moderna kvinnorollen. Jag invänder försiktigt att det är en enorm påfrestning för kroppen att få barn, föda, amma och att naturen är vis.
Ska man ironisera över henne och andra kvinnor som tycks omedvetna om hur mycket fertiliteten avtar med åren. Sov de på biologilektionerna? Bör de inte skylla sig själva?
En mer ömsint tolkning är att vi människor hör och tror det vi vill, vi böjer verkligheten efter våra önskningar. Dels på ett personligt plan men också på ett större. Vår samhällsdebatt präglas i hög grad även på andra områden av att fakta förvrängs, förskönas eller förnekas när de inte passar oss.
Jag hade själv tänkt detaljplanera mitt liv, också barnen. Ett missfall tog ner mig på jorden, detta var något jag inte styrde över, hur målmedveten jag än var på andra områden. Döttrarna kom sen, vid 34 och 37. Rätt tidigt enligt måttstocken i Stockholms innerstad men biologiskt sett verkligen inte tidigt, hur gärna vi vill inbilla oss att vi är eviga tjejer.
Åren mellan 20 och 30 går fort, de mellan 30 och 40 skrämmande fort. Det är lätt att bara se de kända mammorna som lyckats får barn efter 40. Budskapet att vi kvinnor kan göra vad vi vill när vi vill låter härligt.
Artiklar om infertilitet, nekade adoptioner och sekundär barnlöshet är mindre lättsmält och tacksamt. Nu hör jag invändningarna: jag skuldbelägger äldre föräldrar. Aldrig, jag är själv ingen duvunge, som sagt.
Min text gör ont för dem som börjat försöka tidigt men inte kan få barn. Jag kan bara svara att jag lider med er. Och – inte minst – menar jag att alla kvinnor måste bli mammor för att vara lyckade och lyckliga? Absolut inte, tvärtom, en fri kvinna är den som väljer själv.
Men kvinnors val ska ske baserade på vetenskap, inte för att vi lurar varandra och oss själva.
Den som vill tycka att barn är en kvinnofälla eller att kön bara är en social konstruktion får gärna göra det. Men utan att föra folk bakom ljuset.
Jämställdheten förs inte framåt av att vi förnekar de uppenbara skillnaderna mellan könen och förråder våra kvinnokroppar i stället för att älska dem.
Jag tar min väninnas hand, frågar om jag får skriva om det här. Hon säger att hon vill det, att jag måste.
Ljusen har brunnit ner och vi sitter tysta i mörkret och låter oss omfamnas av natten.