Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Hellre fler enkla servicejobb – och att jag slipper tanka

Jag har lagt två timmar på att göra mig fin och det tar två minuter på bensinmacken för att förstöra alla mina ansträngningar.

Höstvinden blåser bort mina omsorgsfullt lagda lockar, ösregnet saboterar sminket och blöter ner finskor och klänning.

När jag ska skynda mig fastnar jag i hörnet på bensinpumpen och en maska går på mina strumpor.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sur och stressad kör jag mot kräftskivan.

Var jag tvungen att tanka? Ja. Tyvärr.

En vecka senare har jag bytt mot Sverige mot Italien, är på väg till en skördefest i Toscana. Tid att tanka, men se där: På macken finns en anställd som tankar åt mig. Den vänlige mannen i arbetsoverall frågar också om han ska göra rent vindrutan, kolla vatten och olja och lufttryck i däcken. Vill man kan man tanka själv också.

Det vill jag inte. Jag sitter hel och ren kvar i bilen och betalar drygt 70 kronor extra för servicen. 

Hade tjänsten funnits i Sverige hade jag valt den varenda gång, inte minst då bilen är full med barn eller full midvinter råder.

Håll inne protestropen: Den som vill tanka och fixa själv kan göra det och betala mindre. Tanken som dröjer sig kvar inom mig, på väg längs autostradan, är den ofta återkommande: Att de länder som rationaliserar bort alla enkla servicejobb har begått ett stort misstag. 

I Italien fanns år 2017 drygt 20 700 bensinmackar, alla med åtminstone en person som kan tanka och hjälpa kunderna. Det innebär förutom den extra servicen en hel del arbetstillfällen.

På samma sätt som portvakterna innebär det. Vid min bostad i Rom finns Pietro, från tidig morgon till sen kväll. Han håller uppsyn över fastigheten, har koll på alla som kommer och går, håller reda på stora postpaket och löser akuta ärenden. På kvällen stängs grindarna, när han går hem.

I Sverige är portvakterna sen länge utbytta mot portkoder. Men en kod släpper inte in hantverkare när du är på jobbet eller tar emot blomsterbud, löser vattenläckor eller serverar det senaste skvallret om att en bra lägenhet är till salu.

När jag handlar mat hemma i Sverige gnager stressen huggande och frustrationen växer i kassakön på stormarknaden. Tre kassor är bemannade, resten gapar tomma. Hur länge är det acceptabelt att vänta som kund, bara för att det anses för dyrt med tillräckligt med personal för att fylla alla kassor?

På ett torg i Palermo putsar en man folks skor. Flinka händer, rapp tunga, snabba leenden, tusen tack när han får lite extra dricks. 

Jag köper ett fång sicilianska, soliga apelsiner av en gatuförsäljare och hoppar på tåget mot kusten.

Stationen är full med bärare som erbjuder sig att hjälpa till med mina väskor och vill köpslå om priset.

Medelhavet ligger sidenblått, de sista semesterbadarna här, migrantbåtar där, på andra sidan drömmen. 

Drömmen om Europa. Ett Europa med en allt mer differentierad arbetsmarknad, där den som inte är välutbildad och kan språket är chanslös.

En arbetsmarknad där vi, inte minst i Sverige, valt bort de enkla jobben och där vissa politiker hellre ser att folk passiviseras och går på bidrag än att vi återfår den typen av arbeten.

Så går människor till spillo, isolerade i utanförskap, medan vi andra stressar oss sanslösa, isolerade även vi, i ett samhälle med allt färre mänskliga möten.

Visst är det skönt att göra allt på nätet, att slippa köa på stationen för att köpa tågbiljetter. Att undgå väntan på banken eller gamla tiders postkontor. Men det innebär färre arbeten – och mindre mänsklig kontakt.

Sen sitter vi där i tv-soffan om kvällen, med all vår intjänade rationella tid och tittar i mobilen, på bilder på främmande människors onåbara liv.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!