Jennifer Wegerup
Det är nära nu, det där EM-guldet som italienarna ser skimra hägrande inom räckhåll, bara två matcher bort. Jag är van att leva och jobba i detta land där termometern visar på konstant fotbollsfeber. Men nu sjuder den i kapp med den tryckande hettan över landet.
”Favolosa Italia” är en av rubrikerna nu i natt efter segern med 2-1 mot urstarka Belgien. Och visst är det som en saga, en favola, den EM-sommar italienarna nu njuter med hårt bultande hjärtan.
Från samma balkonger som man sjöng på för att härda ut och hålla modet uppe under lockdown skriker folk nu ut sin glädje. På folkets torg Piazza del Popolo i Rom sjöng de azurblå supportrarna i natt. Vid storbildsskärmarna på Arena Est Milano visste firandet inga gränser och längs strandpromenaden i Neapel körde bilarna tutande fram med flaggviftande fans hängande ut genom fönstren.
Jag kommer aldrig att glömma dessa torg och gator öde, tysta, tomma, bara patrullerade av polis och militär, när det var som värst under pandemin. Alla vi som genomlevt den tiden förstår den sanslösa lycka och viljan att vara lyckliga, att leva, dansa, hoppa, sjunga, som nu förenar ett helt land.
Han är överallt, outtröttlig
Glädje och firande från kust till kust, från alperna till södern, alla förenade av segerns sötma och tron på det här laget och på förbundskapten Roberto Mancini.
Mot Österrike i åttondelsfinalen fick Italien slita ont. Så även mot Belgien men spelet fungerade bättre, man kom fram mer, vågade, satsade, spelade. Samtidigt som defensiven var ljuvligt effektiv och gudarna ska veta att det behövdes mot giganten Lukaku, svårfångade De Bruyne och vitamininjektionen Doku.
Det blev ändå Italien som tog ledningen i en match som var intensiv från avspark till slutsignal, som bjöd på underhållning och spänning, full valuta till oss alla som bänkat oss. Barella tråcklade sig fram mycket skickligt till 1-0 och Insigne fyllde på så vackert som bara han kan till 2-0.
Där borde Italien kunnat gå ut till halvtidsvila i godan ro men Di Lorenzo hade svårt att koppla grepept om Doku och det ledde till straff. En billig sådan men dömt är dömt, det stod 2-1 och matchen levde.
Italien slutade ändå inte att anfalla, inte förrän mot slutet. Spinazzola är en dröm till ytterback, han är överallt, outtröttlig, ohejdbar. Ena stunden nära att göra mål, i nästa stund den som hejdar Lukaku i sista stund.
Hans tårar gjorde ont
Att han fick gå ut skadad är illa för Italien, tidningarna skriver om att EM är över för Spinazzola och hans tårar när han bars ut på båren gjorde ont. Han hade förtjänat bättre och det är ett stort avbräck för Italien.
Den vänlige hårde jätten Chiellini stod dock kvar och höll undan och höll ut och Donnarumma var enorm som sista utpost.
Mest av allt är det här dock en lagseger, Italien har sina stjärnor men den verkliga styrkan är laget och den mycket höga lägstanivån även på siste man på avbytarbänken. Så mycket kvalitet parat med en enorm offervilja och laganda.
Nu väntar Spanien och förbundskapten Roberto Mancini var den som firade minst i natt. Han har bara en sak i sikte: EM-bucklan. När den är bärgad, först då, får vi se honom dansa.
Men för oss vanliga, för folket på gator och torg, tas varje chans att fira efter den smärtsamma tid som varit. I natt och alla nätter.