Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Hans mamma drack upp lönen från sommarjobbet

Jennifer Wegerup om barndoms kärlekar, minnen och öden man vill slippa ifrån. Foto: Colourbox

Han bodde på fel sida vägen men hade alla rätt i min bok.

Vi sommarjobbade båda som skräpplockare på stranden.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att cykla genom gryningen mot havet, ha vinden i ansiktet och sommaren framför sig. Komma till samlingspunkten och få våra skräppåsar och plockverktyg. Se honom bland killarna, känna dagen som ett löfte.

Vi gick i grupper och samlade tomburkar, flaskor, glasbitar, och glasspapper. I våra ryggsäckar hade vi med smörgåsar och mjölk och vi åt frukost i någon sandhåla, väl skyddade för vinden och andras blickar. För unga för att vilja dricka kaffe men inte för att kyssas.

Han var två äldre, med ögon som havet en stormig dag, men tillbakahållet lugn, fast beslutsam att hålla sig på rätt sida i livet. Lägenheten där han bodde låg på fel sida gamla E6:an, i Sloalyckan. Arbetslösa svenskar, jugoslaver, finnar.

På hans bakgård samlades barn och unga som tycktes födda att gå förlorade.

En första föraning om den sargande segregation som skulle komma. På andra sidan stora vägen fanns vårt villaområde. Ingen lyx, jag bodde i ett kedjehus, men trygghet och ordning. Fem minuter och världar bort från hans vardag med en frånvarande pappa och en mamma som började varje dag med en starköl, bakom persienner som hängde på halv stång. På hans bakgård samlades barn och unga som tycktes födda att gå förlorade. Men inga bilar brann, där fanns ännu vuxna som kom med krav och hopp hellre än ursäkter.

Han höll sig på sin kant, fick respekt av även de värsta gängen, trots, eller kanske tack vare, sin vägran att göra något olagligt. Han rökte inte, drack inte, sa bara ”jag ska aldrig bli som mamma”. Systern var likadan. De pluggade, jobbade extra, skötte hemmet. Tomflaskor, tom kyl, tomma hjärtan. Hålla skenet uppe, hålla myndigheterna borta.

Så väl jag minns deras vackra ansikten, som huggna i sten, båda fast beslutna att aldrig visa några känslor.

Jag kunde dö för att se honom mjukna, le mot mig. Vi spelade boll i sanden med de andra när vi jobbat färdigt. Hoppade från bryggan, lade oss att soltorka. Att ligga där nära honom, matt av den första aningen om kraften i vuxet begär.

Jag sparade mina pengar från jobbet, det gamla lönebeskedet från kommunen finns ännu kvar på sprött, gulnat papper. Han sparade också sina, gömde bankboken längst in i sin garderob, tog bara ut lite pengar i taget.

Det fanns inget att säga, jag bara vissa att jag måste hålla fast hans hand.

Den där glöden i hans askgrå blick när han pratade om allt vi skulle göra, alla ställen vi skulle se, den värld vi skulle erövra. Så gick vi genom centrum en sommarkväll . A-lagarna satt på sin vanliga bänk på torget. Han hade tagit min hand för första gången; jag var andlös, mållös. Sen såg vi henne, hans mamma, där på bänken, full och gapig. Det fanns inget att säga, jag bara visste att jag måste hålla fast hans hand.

Vi fortsatte gå och han låtsades inte se henne.

När vi kom hem var alla hans pengar borta, hon hade hittat dem, druckit upp dem. Hon kom hem sent och han fick henne i säng, stoppade om henne, satt vid sängkanten tills hon somnat och han hatade henne och han älskade henne.

Vi cyklade ut i den i ljusa sommarnatten, utan mål, bara sida vid sida, för att blåsa bort det onda i fartvinden.

Jag ser honom ibland på håll. Senast var på just det där torget, han stod med sina barn, jag med mina. Torget är omgjort, den gamla skambänken borta, men trasiga själar kommer det alltid nya.

Det har gått bra för honom, han lyckades göra sig fri från sitt ödes bojor, för visst går det, om vi tror det, om vi vill det. Kanske såg han mig där på torget, kanske inte.

Allt är så länge sen nu.

Men när jag cyklar barndomens vägar hemåt i ljusa sommarnätter, då är det som om han var där och cyklade bredvid mig.