Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Han drömde om friheten – men nu är han död

Foto: Colourbox

Det var den första riktiga vårdagen i Rom och jag ville sitta ute vid mitt vanliga bord, på den lilla gatan under de stora träden. Äta min lunch solsmekt och vindkysst på restaurangen intill min gamla lägenhet, den som var mitt hem, en passionens hemliga höst.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De där höstkvällarna då vi slank ner på trattorian, den älskade mannen och jag. Vi snart fick ett stående bord. Jag åt där ofta ensam också, gjorde stället till ett av mina många vardagsrum i världen, så som man måste när jobbet innebär kringflackande och sena kvällar.

Ägaren Bruno mötte alltid i dörren, stor kroppshydda, ännu större hjärta. Hans gamla mor skötte kassan, affärerna hölls i familjen, så som det brukas i Italien. På väggarna bilder av Bruno med berömda gäster, i fönstren virkade gardiner, på borden mat och vin från bergen ovanför Rom. Enkelt, utsökt.

När restaurangen stängt för kvällen hamnade ägaren och jag ofta i samtal som tog oss längs de vindlande vägarna upp mot just Abruzzernas berg, trakterna där barn han lekt. Minnena, traditionerna, de nedärvda berättelserna. Historierna om andra världskriget var de mörkaste men också de starkaste; ur döden – livet.

Brunos far hade varit partisan, slagits för friheten, beredd att dö för den. Han ingick i gruppen av frihetskämpar i Brigata Maiella, en brigad från Abruzzerna som stred vid de allierades sida och belönades med militär guldmedalj. Den största lönen var ändå att Brunos far fick se sin son växa upp i ett fritt Italien, i full framtidstro. Familjen lämnade bergen och flyttade till Rom, öppnade restaurangen, jobbade hårt och ivrigt.

Om detta berättade Bruno så gärna, visade bilder på pappan i uniform och vid invigningen av trattorian många år tidigare. Så tog han fram en gammal repig skiva och stämde upp i den sång som varit faderns och alla frihetskämpars: ”Bella ciao”. En folkvisa som av belackarna ser som för politisk men som för Bruno bara var en frihetens hymn och som även mitt skeptiska jag inte kunde låta bli att svepas med av.

”Åh partisan, för mig bort, ciao bella, ciao…”. En sång om viljan till stordåd, om känslan av att våga offra allt och leva fullt ut, åtminstone en gång i livet. Och om döden skulle komma, att då få bli en vacker blomma sprungen ur en ensam grav, högt uppe i bergen.

I torsdags var det Italiens frihetsdag, den 25 april, den dag då landet äntligen stod befriat, 1945. I de länder som var ockuperade minns man det som vi i Sverige stundtals tycks ha glömt: att inget är oss givet, att vår frihet och livsstil måste försvaras, alltid. 

Frihetsdagen firades Italien runt med manifestationer och sång; ”Bella ciao”. Jag ville gå till Bruno, äta, skåla, prata, sjunga, men jag var rädd. Senast jag var där satt han i rullstol innanför dörren, åldrad och dödsmärkt, oigenkännlig. En rasande cancer härjade i honom, men han såg till att jag fick mitt gamla bord, berättade om sin nya kamp, mot sjukdomen.

Jag såg det redan på håll, restaurangen fanns där inte mer

Nu gick jag min gamla gata framåt hand i hand med minnena, de bitterljuva. Jag såg det redan på håll, restaurangen fanns där inte mer. Den gamle barberaren på hörnet kände igen mig, bekräftade; han är död, Bruno, det gick så fort.

En ny restaurang hade öppnat, en ny ägare tagit över. Modern stil, svart trä, krom, glas och en stor lampa där vårt bord stått. Kala vita väggar där alla foton suttit.

Ciao bella, ciao.

Det var fullt med turister vid alla bord. Ingen visste att där legat en trattoria förut, med en man som hette Bruno, som gick till jobbet varje kväll och serverade folk mat medan han drömde om frihetens berg.