Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Han kom aldrig till havet igen – en dag stod hans säng tom

Den 88-årige mannen ville se havet en sista gång. Då körde ambulanspersonalen i Italien ner honom till stranden och öppnade bakluckan. Foto: PRIVAT
Den hjärtsjuke mannen transporterades med ambulans för att få se havet en sista gång. Foto: HUSSEIN MALLA / AP TT NYHETSBYRÅN

I begynnelsen var havet.

Där, som livet tog sin början. Där, dit den som växt upp med horisonten för sin blick alltid måste längta.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Så också den 88-årige mannen från italienska Carrara. Staden vid havet, där marmorn till Michelangelos odödliga skulptur ”La Pietà”, med jungfru Maria och den döde Jesus, hämtades.

Pietà, som betyder nåd, medlidande, barmhärtighet.

I veckan berättade italienska medier om den hjärtsjuke 88-åringen på sitt livs sista resa. Han transporterades med ambulans till ett boende nära sin dotters hem, i Ivrea, i norra Italien, långt från kusten. Hans önskan:

”Kan ni stanna bara ett ögonblick, jag vill så gärna se havet en sista gång”. 

Ambulanspersonalen tvekade inte. Man körde ner till stranden, stannade, bakluckan öppnades och båren vändes mot havet, det eviga. 

Alla väntade i tystnad, bara vågsången hördes när den gamle tog farväl av ett helt liv av minnen. 

Ambulanspersonalen har hyllats i italienska sociala medier. Detta ingick inte i dess arbetsuppgift men man gjorde det ändå. 

La Pietà. Nåd, barmhärtighet, medlidande. 

Det som gör oss mänskliga. Att tänka gör oss till människor. Att känna gör oss till medmänniskor. 

 

Berättelsen och bilderna på den gamle och havet för mig tillbaka till den tid då jag jobbade med att städa på ett äldreboende. Det var tungt och monotont men jag försökte lura ledan genom att börja med att skura handfatet i ett rum, skrubba toaletten i nästa, putsa spegeln först i det tredje. Det som tyngde mitt sinne var heller aldrig jobbet i sig, utan känslan av att jobba i dödens väntrum. Min leda var inget mot de gamlas monotona dagar. Ensamheten. Ändlös väntan på besök. Släktingar som pliktskyldigt hälsade på och knappt kunde dölja hur gärna de vill skynda iväg igen, ut i livet, bort från dessa vissnade plantor, från denna påminnelse om alltings förgänglighet.

De gamla som ingen kom till, de som satt framför teven och visste att inget väntade dem mer än döden.

Kanske var de som gått vilse i sinnets irrgångar, åter i barndomen, mer förskonade. 

En sängliggande äldre man pratade alltid med mig när jag svabbade golvet i hans rum. Han var av gammal fiskarsläkt, hade levt sitt liv på havet, ridit ut vinterstormar, rett ut sina nät outtröttligt, burit hem goda fångster och magra. 

Hans längtan stod ständigt till havet och jag, som också vuxit upp där vid kusten, förstod honom.

En besökare brukade ge den gamle och rumskamraterna en slurk ur den medhavda fickpluntan när ingen såg. Eller låtsades att inte se. En manlig vårdare sa sammansvuret till mig på en fikarast:

”De ska ju ändå dö! Om de vill ha brännvin och extra salt och grädde i maten, låt dem få det. Jag brukar ta av mitt smörpaket och stoppa lite i deras mat”. 

 

Han var inte ensam i vårdpersonalen om att vilja göra gott. Jag slogs varje dag av dessa kvinnors och mäns ömhet och okuvlighet, även när deras tålamod stundtals frestades över alla gränser. Små resurser, tidspress, stränga regler att följa. För stränga ibland, som ett hinder för möjligheten att ge en blygrå vardag den allra enklaste guldkant, att låta den som ska dö få leva riktigt, en sista gång.

Den gamle fiskaren kom aldrig till havet igen. En morgon när jag kom med min städvagn stod hans säng tom. Jag tänker på honom och på den gamle i Italien, han som fick se sin vita stenstrand och sitt blå hav, på sin sista resa.

Jag tänker på den nåd som visades honom och på hans outgrundliga blick, ut över havet.

 

LÄS MER: Jennifer Wegerup: Döden får inte plats – det är bara sorgligt 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!