Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jennifer Wegerup

Han är kärnfrisk – och livrädd att dö i covid

Foto: Andrey Sinenkiy / Colourbox

Han är 37 år, kärnfrisk och vältränad – och absolut livrädd för att dö i covid-19. Det gör honom inte bara rädd utan arg. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Alla andra är en potentiell livsfara, helst borde vi stängas in.

Han är en av oväntat många likartade män jag mött, läst och lyssnat på under de drygt åtta månader vi levt med pandemin här i Europa. Män som inte på något vis tillhör en riskgrupp men är paniskt rädda för att dö eller hamna på intensiven. Sant är att det dör fler män än kvinnor av coronaviruset. Men statistiken visar att i Sverige är 1,1 procent av de avlidna under 50 år och i mitt andra hemland Italien, 1,2 procent. Av de avlidna hade 96,2 procent minst en allvarlig sjukdom sen förut och över 65 procent tre eller fler tidigare sjukdomar. Men detta biter inte på de här männen. De kör bil, vissa röker, äter fel, dricker för mycket. De utsätter sig för en massa risker – men viruset, det kan de bara inte hantera.

Jag möter rädda unga friska kvinnor med, självklart. 

Liksom många modiga riktigt gamla män. Inte minst de italienska husläkare som redan gått i pension, men ändå gått tillbaka till jobbet för att de velat göra sin plikt under krisen. De har verkligen varit i riskgrupp och många har också dött. 

I ljuset av deras uppoffringar blir det ännu intressantare att jag tycker mig se inte bara mer rädsla utan även en större oförmåga att överhuvudtaget acceptera viruset – och i förlängningen sjukdom och död – hos män generellt. 

Jag älskar män är väl bäst att tillägga, jag är inte ute efter att skuldbelägga någon. Men frågan är intressant, även med tanke på vilka som fortfarande sitter på mer makt, fler tunga opinionsbildar-poster och i högre grad fattar besluten i världen, också under pandemier.

Under hela mänsklighetens historia har männen tvingats gå ut för att dö i krig. Många män visar ofta i vardagen stort mod, rentav övermod. Nu däremot tycks det vara tanken på att möta en fiende man inte ser, på att ens starka kropp ska bli svag, på att mista kontrollen, som skrämmer många. Allt detta naturligtvis på ett mestadels undermedvetet plan.

Som kvinna fostras du redan som barn in i en vetskap om att männen är starkare. Att vara kvinna är att vänja dig vid att din kropp är utsatt och att smärta och svaghet är en del av livet. Menstruation, graviditet, barnafödande, amning – din kropp tillhör inte bara dig. Du vet att nästan vilken man som helst är starkare än du, på väg hem nattetid är du på vaksam; risken att bli överfallen och våldtagen är en del av ditt liv. Vi ser dagligen på nyheterna om kvinnor som köps och säljs och sexmördas och förtrycks.

Detta är en del i en våra liv som ”det svaga könet”. Men ur utsatthet växer också styrkan att kämpa för det vi kan påverka och även en acceptans inför det vi inte kan ändra på, en ödmjukhet inför naturen. 

Ja, det finns också svaga män. Men en vuxen frisk man lever generellt i en annan värld, där han är den starke, självklare, mäns idrott är en miljardindustri och han har till och med bättre orgasm-garanti. 

Det är bara att gratulera, både er män och oss kvinnor som kan njuta av er. Men det är inte helt utan anledning vi skämtar om våra kära pojkvänners mansförkylningar. När det gäller viruset blir läget bara mycket skarpare och tydligare.

Kanske är det också nyttigt med eftertanke och insikt: svaghet, sjukdom, lidande och död är en del av livet och ingen kommer undan, även den starkaste ska falla förr eller senare. 

Nya pandemier kommer att komma, nya plågor. 

Vi kan bara acceptera villkoren och leva så gott vi kan, den lilla tid vi har här.